A pice of mind

Det suger att vara missnöjd med det ena och det andra speciellt ifall det påminner en varje dag, jag vet att jag egentligen inte borde klaga för jag har inte världens största problem. Jag är bara missnöjd med min kropps utseende. Och jag om någon försöker, jag försöker verkligen med allt men jag går varken ner i cm eller i kilon. Och värst av allt var när jag slutade träna nu under sommaren efter att motivationen försvann har jag gått upp 4kg och 4 cm bara runt magen medan allt annat är ofärändrat. 60pannor suger rätt hårt när man vill väga 50, när målet under 4 år har varit 50kg. Jag tror jag skulle få bättre självförtroende och en bättre självkänsla om jag lyckades gå ner så att jag når min målvikt och köpa mig de kläder jag vill ha och se att dom sitter bra. Just nu suger det att se mig själv i spegeln och att göra mig i ordning för jag har inga kläder som passar och eftersom att jag inte har något jobb vill jag inte och kan jag inte slösa mina pengar på kläder när jag har annat jag måste lägga mina pengar på, och när jag dessutom vill gå ner i vikt.

Jag är så frustrerad. Varje snillerblixt jag får skriver jag ner och försöker planera hur jag kan få in dem i min vardag, och jag planerar och skriver scheman om hur jag ska uppnå alla mina mål och förhoppningar men av någon anledning når jag ingen utav mina mål och jag stör mig så mycket på det för det sänker mig så otroligt mycket. Ibland undrar jag varför jag ens försöker för i slutändan suger det ännu mer än vad det gjorde ifrån början. Jag har väl just nu 4 mål jag vill komma iaf halvvägs med under dom månaderna som är kvar av 2009 och vad det gäller är :

• Få ett jobb,
• Få/flytta in i lägenhet,
• sluta röka helt,
• Tappa något kilo så att hålla motivationen uppe!

Det är väl inte så jävla svårt? Dom 2 första beror ju på hur på man är, och jag är nog säker på att jag och lollo är så jävla på helatiden när det gäller lägenhet. Och jobb har det väl varit sådär med.. Jag är knappt röksugen längre och jag kan gå i flera dagar och faktiskt säga nej när jag blir erbjuden, men ibland är det bara så jävla skönt att röka.. Och jag ska följa ett träningsschema så fort jag blir frisk (har varit sjuk i över en vecka) jag fattar inte ens varför jag skriver allt det här men det är väl ett sätt att lätta på trycket, det känns inte som om någon lyssnar när jag säger det så att blogga om det är perfekt.

JAG VILL HA ETT JOBB! En lägenhet, ett liv! Vill ha pengar, Vill kunna göra vad jag vill när jag känner för det! Det som hindrar mig nu är att jag bor hemma hos min mor, och att jag inte har ett jobb. Allt går runt i en jävligt ond cirkel! Som jag aldrig lyckas ta mig ur. Gaah! Jag borde ta körkort också! Men det kan jag ju bara glömma sålänge som jag sitter fast i det här fucking kretsloppet!!

- Suger...

I'm too old to be alive

Varför, allstå VARFÖR?? ska man komma på saker i efterhand? Varför längtar man efter framtiden? "det kommer bli så bra då.. och då kan jag göra det där och sånt :( Poor me" <- - det där är fucking löng!
Hur kunde jag missa att jag faktiskt hade moments där allt var så jävla bra i tystberga? Hur kan man bara snubbla över det och lirka fram dåliga, skit grejer? Jag blir så trött. Ok så här är det. Jag läste igenom roliga inlägg ifrån Lovisas blogg och ett var om när vi precis flyttat in i våra lägenheter :

"Det har börjat bra i lägenheten, inga större intriger. Gabbi lagar maten och jag diskar= bra. När jag duschar sitter gabbi och röker inne på toaletten för att hålla mig sällskap och tvärtom. När vi kommer hem från skolan dricker vi varsin öl innan vi börjar fixa med maten. Emilie kommer över och äter sin sallad och sover över. Hittills är allting bara mysigt."

vi brukade liksom sitta uppe om kvällarna och röka och dricka och snacka skit. ta morgon cigg på balkonden och klaga över vädret.. om vi bara visste.
Anna skulle aldrig vänt alla emot sig, Räven hade aldrig ljugit för oss, Jag hade gjort något för att reda ut alla problem jag hade med varända en av oss... Och om man kunde spola tillbaka tiden skulle jag tagit sörre vara på året vi var hus 10, jag skulle löst allt med Anna och inte vara så jävla långsint, jag skulle inte vara så bitsk liksom...
Fatta grejen.. Internatet var fan så jävla kul. Jag röjde upp Anna trotts vädret 5 på morgonen! Hur fan pallade hon med mig? Jag vaknade som en jävla energibomb och hoppade i hennes säng och på henne (?) drog av täcket och skuttade runt, drog henne i håret, ja allt man hatar när man sover. Och allt detta för att få henne att gå ut på promenad med mig. Efter vi käkat frukost börjar Larven och Räven få liv i sig och vi gjorde dom sällskap till morgonciggen.. Och alla gånger vi legat och sovit i sofforna tillsammans! och när det var fest och skor,tröjor,bh:ar, byxor och sprayflaskor och plattångar, hårfönar flög i hela 10an, och då när vi smugglade ut spriten och vi söp tills vi däckade i Tystberga... Vi hade det så bra!!! Synd bara att vi hatade det då..

Rökpaus.-

Jag måste göra något åt det här. Jag har några mål för 2010

• Bli smal
• Käpa nya kläder
• Få ett jobb
• Få en lägenhet
• Ta upp kontakten

och kanske kunna förlåta ett par människor...

ems.- it's over

Sleep

Lycka är ingenting man ska vara besatt av, leta efter eller bestämma sig för vad den ska innebära... Det är då den blir yttligare ett stressmoment i tillvaron, inte precis vad man önskar direkt. Den är där fler gånger än vad vi hinner känna av, och dom gånger man kan tänka tillbaka och konstatera att "då var jag lycklig" undrar man i 99 av fallen om man visste det då...

Jag gillar att vara djup, ibland önskar jag att jag inte hade något botten... Jag gillar att känna, se och höra allt man missar när man helt enkelt inte har tid till att utnyttja sina sinnen fullt ut, och när man har tid att låta tankarna komma och gå som dom vill. Då man egentligen inte behöver ett svar eller behöver förstå, utan bara ha något att fundera på.

Just idag känns som en dag där jag lite lätt vågar erkänna att jag under det senaste året målat in mig i ett hörn, att jag tagit avstånd och vänt alla taggar utåt. Konstant. Jag har varken lyssnat eller brytt mig. Jag har inte ens varit tillgänglig... Och det ända jag fått ut av det är rädsla. Jag har grävt ner mig och gömt allt jag inte vill dela med mig utav till någon. Det känns som om jag har ett stort hål i bröstet, för trotts allt jag har gjort för att få uppmärksamhet är det ingen som ser mig.
Jag har ingen som hör mig, och om det skulle finnas tillfälle att berätta något blir jag jämt avbruten.

Jag har slutat tro, slutat undra, slutat drömma, slutat se... Jag har liksom gått vilse, jag vet inte vem jag är och jag känner ingenting. Gnistan inuti mig är borta och jag vet inte vad som kan tända den igen (och nej inte gnistan för dig lovisa, det handlar inte om kärlek i det här inlägget...) Jag har insett att alla som var så himla självklara för mig nu bara är suddigt gråa, upp och ner, ut och in och jag vet inte vad som är fram eller bak på dom. Känner dom inte alls, ingenting känns bekant. And that sucks.

Sleep, - http://www.youtube.com/watch?v=6zodLr_U5F8