Sleep

Lycka är ingenting man ska vara besatt av, leta efter eller bestämma sig för vad den ska innebära... Det är då den blir yttligare ett stressmoment i tillvaron, inte precis vad man önskar direkt. Den är där fler gånger än vad vi hinner känna av, och dom gånger man kan tänka tillbaka och konstatera att "då var jag lycklig" undrar man i 99 av fallen om man visste det då...

Jag gillar att vara djup, ibland önskar jag att jag inte hade något botten... Jag gillar att känna, se och höra allt man missar när man helt enkelt inte har tid till att utnyttja sina sinnen fullt ut, och när man har tid att låta tankarna komma och gå som dom vill. Då man egentligen inte behöver ett svar eller behöver förstå, utan bara ha något att fundera på.

Just idag känns som en dag där jag lite lätt vågar erkänna att jag under det senaste året målat in mig i ett hörn, att jag tagit avstånd och vänt alla taggar utåt. Konstant. Jag har varken lyssnat eller brytt mig. Jag har inte ens varit tillgänglig... Och det ända jag fått ut av det är rädsla. Jag har grävt ner mig och gömt allt jag inte vill dela med mig utav till någon. Det känns som om jag har ett stort hål i bröstet, för trotts allt jag har gjort för att få uppmärksamhet är det ingen som ser mig.
Jag har ingen som hör mig, och om det skulle finnas tillfälle att berätta något blir jag jämt avbruten.

Jag har slutat tro, slutat undra, slutat drömma, slutat se... Jag har liksom gått vilse, jag vet inte vem jag är och jag känner ingenting. Gnistan inuti mig är borta och jag vet inte vad som kan tända den igen (och nej inte gnistan för dig lovisa, det handlar inte om kärlek i det här inlägget...) Jag har insett att alla som var så himla självklara för mig nu bara är suddigt gråa, upp och ner, ut och in och jag vet inte vad som är fram eller bak på dom. Känner dom inte alls, ingenting känns bekant. And that sucks.

Sleep, - http://www.youtube.com/watch?v=6zodLr_U5F8