Evil in the closet

Ikväll är en till synes relativt vanlig kväll... Mensvärk, matlagning, musik.



Som om jag inte redan har en jävla massa att tänka på. Jag hittade någonstans att ta vägen. Den här undermedvetna stressen som hänger över mig, tynger ner mina axlar, river upp sår i magen på mig gör mig galen. Stressen av att vänta på någonting. ett nej hade varit underbart i jämförelse. Jag hatar verkligen att söka jobb, och jag hatar verkligen att inte ha något att göra. Jag hatar stockholm. Jag hatar er som bor och jobbar här och er som flytt här ifrån, tur att någon gjort det! jag hatar er som bor utanför stockholm. egentligen hatar jag alla i hela sverige. även dom jag älskar. dom som står mig nära... speciellt er tror jag.

Jag känner mig så oförstådd, varför stoppar ni mig inte?



Jag drömmer om, längtar efter, önskar mig... Det som inte finns. Det som är påhittat.
Jag klarar inte av "happy endings", because they don't exist.
Därför är jag missnöjd med vad som var min fristad. Det tyder på att den inte var verklig.
Jag vet att historien är omöjlig att fullända om man ska se ur ett vetenskapligt perspektiv.. Men genom att byta ut de visentliga karaktärerna till något onaturligt, gör den oemotståndlig, mer intressant för att sånna som jag ska fortsätta drömma, längta och önska sig...



Just nu värms hela min kropp när jag hör Phionex, Jag längtar till Forks där jag aldrig har varit annat än beskrivet i Bellas tankar, via film och böker. Jag längtar efter kylan, regnet, hösten, skogarna, grönskan... Det passar mig så himla bra. Resten är bara en bonus. Jag önskar att jag aldrig läst klart böckerna och hoppas på att jag ska hinna tröttna på Edward Cullens och Isabella Swans historia innan de sista filmerna kommit ut, jag klarar inte av att deras berättelser inte funnits på riktigt att karaktärerna är påhittade.. Det känns som om jag pratar om mina egna närmaste vänner för så som Stephenie Meyer beskrivit dom och hur dom tänker är det som om jag verkligen känner varända jävel!
Jag hatar att jag blir så uppslukad att jag ger mig in till 100% jag kan inte beskriva det bättre än att det är som om jag springer med min famn full med sand som rinner av mig. Från hela kilon till sandkorn.. Pallar inte sånt, när jag måste står där tomhänt och förstå vilken idiot jag är. Nedslaget överaskar mig varje gång och det här händer mig hela tiden och varända gång blir jag så vilsen, från ett synfält som är så klart med färgstarka bilder och detaljer som inte ens går att beskriva men de är där, till dunkel och dimmig, som om jag skulle ha damm i ögonen som täcker mina pupiller.. Jämt letar efter något som kan bekräfta mina tankar kring allt, något som får mig att se klart igen.

Men jag känner mig så instängd, bortglömd och lämnad.
Det är nog därför jag söker mig till något som är så pass avlägset eller som inte finns för att stänga av och glädjas åt något, för här där jag står finns ingenting. Det är precis som om jag omfamnas av ett stort mörker. Som mörk giftig rök tränger in i mina lungor som gör det svårt att andas, som sticker i ögonen så att de tåras... Kalla mig dramatisk, men ett snedsteg för mig kan innebära kaos i min hjärna, skakningar i knäna och svårt att andas. Jag fattar inte ens varför jag skriver det här.

Det är precis som om jag lever i en lögn, jag har liksom allt man behöver;en kärlek, vänner, någonstans att bo, någon som försöker lyssna och förstå vad jag vill, någon som tröstar, någon som försöker ta hänsyn till och hjälpa till, stödja och acceptera mina val hur korkade dom än verkar. Men jag känner mig ändå så himla olycklig, och säg inte att jag inte försökt lappa ihop alla hål. Men det är som om allt hänger på mig. Och när någon utifrån alltid ska påpeka och försöka rätta en ger man upp tillslut, för tillfället bryr jag mig inte, jag förstår inte vad jag gör för fel, jag ser liksom inte felet men ändå blir det helt galet.
Nu ger jag upp..

Wake up

Det känns som om min vardag snart ska fyllas av musik igen, känns som om allt som varit i en ända röra så länge jag orkar minnas med få tal avbrott snart skulle ta slut. Det känns som om jag är på rätt väg, att jag tagit rätt beslut.

Jag har en del grejer jag funderar på om jag ska försöka göra i morgon.
Men jag är usel på att planera och lyckas jämt hitta annat jag vill göra istället, men strunt samma.

• Måla kaninburen
• Träna
• Börja läsa "Eclipes" eller "ljudet av ditt hjärta" - som den så fint heter på svenska..

Vi får helt enkelt se, jag inser nu att det här inlägget är total meningslöst.

Walking Disaster

Det knyter sig i magen på mig, och mina ögon fylls med tårar och min mun vattnas medan min hals känns aldeles torr innuti, helt uttorkad.
Det finns ingen beröring, inga ord ingen plats som skulle kunna upphäva den här känslan. Jag orkar inte, som jag den senaste tiden använt så vardagligt, men likförbannat orkar jag och det får på något sett alltid plats med mer än vad jag från början trott. Just nu, behöver jag Patrik. Jag behöver hans öron och hans tålamod att inte avbryta, men efter det skulle jag väl behöva mörda honom. För det finns aldrig någon som kan hålla käft, det ska på något sätt alltid spricka och orden skulle bara sippra ur. Jag vet själv hur det är, och är därför för jävla noga med vad jag säger och jag ångrar mig djupt för att jag pratade så pass ytligt jag kunde med Sara igår om vad jag känner, jag ångrar mig att jag berättade för både Lollo och Vicky var min ömma punkt sitter, utan att dom egentligen vet om det. Men det spelar ingen roll. Jag har så mycket om halsen nu att jag spricker, att jag inte vill eller orkar göra någonting alls åt det, och det stör er. Men det är min ensak och jag kommer säker ta tag i allt när jag bestämt mig för vad jag ska göra åt saken.

Nu vet jag att min framtid alltid kommer vara städare. Kan lika gärna sluta söka andra jobb.

Jag kan lika gärna dö. Det är så jävla svårt att söka jobb när jag inte har någonting som ger mig någon sorts av erfarenhet. Vad jag skulle kunna bli är hund promenadare, för att jag har en egen hund och då har jag ju en erfarenhet. men det finns inga sånna jobb som jag tjänar mer än 65 kr i timmen och "jobbar" typ 3timmar i veckan för att knappt någon vill att en okänd går ut med deras hund, jag tror inte ens att yrket finns.

Jag kan inte söka till personlig assistent för jag har ingen erfarenhet, jag kan inte söka till sevitris för att jag suger på att servera, jag kan inte söka till något annat förutom städ jobb. kul att min framtid ser ljus ut. jag kommer bli en städare i gråa kläder som städar allmänna toaletter på Centralen... Om jag har tur vill säga.