Walking Disaster

Det knyter sig i magen på mig, och mina ögon fylls med tårar och min mun vattnas medan min hals känns aldeles torr innuti, helt uttorkad.
Det finns ingen beröring, inga ord ingen plats som skulle kunna upphäva den här känslan. Jag orkar inte, som jag den senaste tiden använt så vardagligt, men likförbannat orkar jag och det får på något sett alltid plats med mer än vad jag från början trott. Just nu, behöver jag Patrik. Jag behöver hans öron och hans tålamod att inte avbryta, men efter det skulle jag väl behöva mörda honom. För det finns aldrig någon som kan hålla käft, det ska på något sätt alltid spricka och orden skulle bara sippra ur. Jag vet själv hur det är, och är därför för jävla noga med vad jag säger och jag ångrar mig djupt för att jag pratade så pass ytligt jag kunde med Sara igår om vad jag känner, jag ångrar mig att jag berättade för både Lollo och Vicky var min ömma punkt sitter, utan att dom egentligen vet om det. Men det spelar ingen roll. Jag har så mycket om halsen nu att jag spricker, att jag inte vill eller orkar göra någonting alls åt det, och det stör er. Men det är min ensak och jag kommer säker ta tag i allt när jag bestämt mig för vad jag ska göra åt saken.