Awesome

Jacuzzi, Alkohol, Ciggaretter, Avenged Sevenfold och Malin.
Det var så det började och det är så det ska avslutas.
-Under den här helgen ska vi inte ha några hämningar! [CHECK]

Fredag, Kl 09.00 Blandade vi första Jäger/Colan. Samtidigt som vi uträttade en massa ärenden, drog förbi mig för att äta middag och packa inför en hel helg hemma hos Malin här i Huddinge.
Runt 20.00 kommer vi tillbaka hit och drar på Jacuzzin, och vid det laget redan druckit i 12 timmar. Vi sitter och njuter av kvällen och kvällens tillhörigheter så som Jacuzzi, alkohol, Cigg, en massa jävla snacka om ingenting och "jag har aldrig". Vid 00.30 beslutar vi oss för en tripp till Macken för att införskaffa mer cigg och när vi ändå var där passade vi på att sluka en hamburgare var på samma gång.

Här möter vi ett trevligt sällskap som vi övertalar att följa med hem med oss. Jag övertalar någon jag inte alls känner att han ska köra oss och det gick bra. Väl här sitter vi i Jacuzzin i ytterligare några timmar och jag som tidigare i spelet "jag har aldrig" insåg att varken jag eller Malin hade hånglat med en bög, tog tillfället i akt och kan nu bocka av den punkten på min lista.
Fram mot 05.00 sätter vi på "Day of the Dead - The beginning" Den sög verkligen.
Efter det händer det en massa saker som verkligen inte behövs tas upp här. Wicked var det hur som helst.

När klockan börjar närma sig 09.00 Blandar vi nya drinkar och kommer fram till att vi har Dygnat och varit kalas fulla precis hela tiden. Jag inser att jag verkligen behövde gå och lägga mig men det tog mig ytterligare 3 timmar att göra det, så under tiden bada vi i Jacuzzin igen. Av någon anledning snacka jag och Malin engelska näst in till hela morgonen och jag lessna på snorungar som skrek.. Frammåt 12.00 somnar jag men vaknar igen någon gång mellan 15.30 och 16.00 -Awesome!
De som spenderat natten, morgonen, dagen och eftermiddagen hos oss taggade hem medan jag och Malin fortsatte att festa! Det bar av till Pizzerian och det var här vi verkligen insåg vad fan vi hade gjort och när det väl gick upp för oss om vad som hänt avslutade vi det hela med att skratta mycket och länge!

Den här helgen var något vi båda behövde. Så är det ju!
Men nu måste jag verkligen städa upp efter oss här, sen måste jag dra till sjukan..
Fuck off, I'm out.

Sittandes på trappan med en cigg i munnen och Malins Mp4's högtalare pressat mot örat med soundtracket Takida - Poisoned på högsta volym, insåg jag att jag är lagom patetisk...


Jag tycker om mig själv, jag tycker om och trivs med den människan jag blivit och vill inte behöva göra något för att ändra den här underbara människan jag sammarbetar med, som då är mig själv. Jag har länge letat efter och testat på många sidor av mig själv som jag tidigare gömt undan och kommit fram till att så som jag är nu, varken mer eller mindre, trivs jag med mig själv.


Men jag kan inte hjälpa att tycka att den här personen jag trivs med att vara är lagom patetisk. Hur kan man trivas med att vara Patetisk? Ingen kommer väl på att man vill vara patetisk som person?
Jag har ingenting som hindrar mig och ingen som kan få mig att ändra valen jag har gjort eller de jag har framför mig. Jag känner mig stark och handlingskraftig, -Jag ser målet och idealet av mig själv och det är dit jag ska ta mig, och jag ska ha den mest galna tiden på vägen dit.
Jag är glad, jag skrattar så att det känns men jag bryr mig inte om någonting. Det är som om ord och känslor som skuld, skam, ånger och medlidande inte har någon betydelse längre, för jag kan verkligen inte bry mig mindre.
Och för mig är det inte bara patetiskt, utan också otroligt sorgligt.

Vi alla känner till känslan av medlidande och hur det smärtar till i bröstet när någon man tycker om är ledsen. Hur man bara vill att allt ska bli bra så fort som möjligt! Hur man nästan vädjar om att personen i fråga ska bli glad, få den att skratta, bara för vi bryr oss så mycket om den. Vi vill inte se nära och kära vara öppna sår som blöder, vi vill rengöra såret och sy ihop dom så fort det bara går..
Jag känner det inte. Jag bryr mig inte. Och skulle jag bry mig så är det inte tillräckligt för att sitta och trösta, krama om och säga att det kommer bli bra.
Och nu känner jag som så att ska jag vara här bland mina vänner och min familj och inte bry mig om någon annan än mig själv? Är det så det kommer att vara? Hur ska jag kunna börja bry mig igen utan att rubba mig själv? Jag vill inte ha alla andras problem om halsen, vill inte att människor runt omkring mig ska rubba min balans och få mig att bli involverad i deras problem. Precis som jag vill att de håller sig utanför mina. Jag vill inte ha starka och obrytbara band med en annan människa igen. Det får en bara till att bli uppslukad av någan annans vardag och få en att glömma sin egen och dessutom får det en att priorieta någon annans behov före sina egna.

Varför ser jag allting som svart och vitt? Finns det inget enklare sätt att lösa det här på? Finns det inget mellanting?