-

Sittandes på trappan med en cigg i munnen och Malins Mp4's högtalare pressat mot örat med soundtracket Takida - Poisoned på högsta volym, insåg jag att jag är lagom patetisk...


Jag tycker om mig själv, jag tycker om och trivs med den människan jag blivit och vill inte behöva göra något för att ändra den här underbara människan jag sammarbetar med, som då är mig själv. Jag har länge letat efter och testat på många sidor av mig själv som jag tidigare gömt undan och kommit fram till att så som jag är nu, varken mer eller mindre, trivs jag med mig själv.


Men jag kan inte hjälpa att tycka att den här personen jag trivs med att vara är lagom patetisk. Hur kan man trivas med att vara Patetisk? Ingen kommer väl på att man vill vara patetisk som person?
Jag har ingenting som hindrar mig och ingen som kan få mig att ändra valen jag har gjort eller de jag har framför mig. Jag känner mig stark och handlingskraftig, -Jag ser målet och idealet av mig själv och det är dit jag ska ta mig, och jag ska ha den mest galna tiden på vägen dit.
Jag är glad, jag skrattar så att det känns men jag bryr mig inte om någonting. Det är som om ord och känslor som skuld, skam, ånger och medlidande inte har någon betydelse längre, för jag kan verkligen inte bry mig mindre.
Och för mig är det inte bara patetiskt, utan också otroligt sorgligt.

Vi alla känner till känslan av medlidande och hur det smärtar till i bröstet när någon man tycker om är ledsen. Hur man bara vill att allt ska bli bra så fort som möjligt! Hur man nästan vädjar om att personen i fråga ska bli glad, få den att skratta, bara för vi bryr oss så mycket om den. Vi vill inte se nära och kära vara öppna sår som blöder, vi vill rengöra såret och sy ihop dom så fort det bara går..
Jag känner det inte. Jag bryr mig inte. Och skulle jag bry mig så är det inte tillräckligt för att sitta och trösta, krama om och säga att det kommer bli bra.
Och nu känner jag som så att ska jag vara här bland mina vänner och min familj och inte bry mig om någon annan än mig själv? Är det så det kommer att vara? Hur ska jag kunna börja bry mig igen utan att rubba mig själv? Jag vill inte ha alla andras problem om halsen, vill inte att människor runt omkring mig ska rubba min balans och få mig att bli involverad i deras problem. Precis som jag vill att de håller sig utanför mina. Jag vill inte ha starka och obrytbara band med en annan människa igen. Det får en bara till att bli uppslukad av någan annans vardag och få en att glömma sin egen och dessutom får det en att priorieta någon annans behov före sina egna.

Varför ser jag allting som svart och vitt? Finns det inget enklare sätt att lösa det här på? Finns det inget mellanting?