What's in your head?

Vill börja det här inlägget med ett par välvalda ord: Nostalgin som kyler mig ända in i märgen, det gör riktigt ont när jag tänker på det och känns i var ända cell.. Vill bara att du ska hålla om mig, vilket stör mig mer än någonting annat!
Saknar verkligen Umeås egen JohnChrist..

Du äger inte mig, har aldrig gjort och kommer aldrig att göra. Jag hoppas och tror inte att jag någonsin kommer tillåta en annan människa komma så tätt inpå mig som jag lät dig göra och vi i stort sätt dela livet tsm. Jag tror, och är övertygad om att jag gör helt rätt i att sätta på mig en rustning med inbyggda, awesomeness hörlurar som pumpar all bra musik som gör en motståndskraftig och bara tackla ner människor på vägen som jag inte vill ha med på i den här galna åkturen som kallas livet, som inte tar mig någon annan stans än till mörkret, som förhopingsvis tar mig till ljuset. - Om inte det, ge mig åtminstone musik..

Jag har tänkt på det och vi är bara här för att dö, så varför bry sig om samhällets normer? Varför anpassa sig och försöka bli sk. accepterad i grupp? Det kan ju vara allt från ute på krogen till arbetsplatsen, hemmet eller inför sin partner.
Jag tänker inte ändra mig, jag är bra som jag är och synd för dom som inte fattat det, ni vet inte vad ni går miste om. ;D
Och jag har ingen annan att tacka än just honom. Och det bästa av allt är att han redan vet.. Vilket bespar alla pinsamma näst intill blödiga "Tack-så-mycket-för-att-du-finns" samtal.