"Vart tog du vägen?"

-Odd one.
Först av allt så vill jag bara börja med att göra klart för folk att det var som om någon för många år sen som sköt mig med något riktigt coolt vapen så att allting i bröstet försvann. Det är som om ett stort hål som vinden blåser rakt igenom näst intill helatiden. Ett tomrum som är, konstigt nog, helt omöjligt att fylla. Med tiden flyttade det in ett väsen i hålet, hon mura in sig själv och nu är det istället helt omöjligt att riva murarna. Mestadels är hon liten och märks inte av på något plan. Men ibland, ofta när jag minst anar det, växer hon precis som Alice i den vita kaninens hus. Bara det att varken fötter eller händer kommer ut någonstans eftersom att murarna är omöjliga att riva. Och den här bruden har klaustrofobi, så när hon växer klöser hon på insidan av mig och hennes panik smittar av sig på mig.

Och när det händer, vill jag inte vara nu, inte då och inte sen. Jag vill inte vara här, eller någon annan stans. Folk runt omkring mig blir främlingar och allt är obehagligt.
Det var då jag hade min person. Det var då jag ringde, sprang, kröp närmare eller helt enkelt bara tog hennes hand. Hon var ljuset. Jag berätta allt, hon lyssnade på de mest absurda tankar och drömmar som påverkade mig, och jag kunde helatiden vara och leva ut en känsla. Trotts att det måste varit jätte jobbigt för henne. Men hon var där. Lovade att aldrig gå. Och dum som jag är trodde jag på henne.
Nu har jag ingen person, Jag har ingen som kan häva den konstanta känslan av tomhet, ensamhet och självhat. Ingen som Accepterar och förstår. Det enda som fungerar nu är Alkohol, Röka eller Självdestruktivitet.
Ofta är allting bara mörkt och jag vandrar i vacuum, Utan killer Hörlurar och hård jävla Musik pallar jag inte.

So where did I go?