En dag i taget.. Right?

Oooh nej nej nej! Jag skulle då A-L-D-R-I-G vara tsm med mig.

Jag skulle också vilja försöka såhär. Jag skulle också behöva flyga, testa, falla. Jag vet precis vad du menar.. Jag vet att vi har pratat om det här hundra gånger.
Men mest av allt skulle jag också vilja ha någon att åka till när livet är skit och veta att där blir jag inte dömd. Vart jag än kommer, Vem jag än ser på så vet jag vad de tänker.. Eller vad de skulle tänka om de bara visste. Så jag vågar inte berätta..

Jag var så säker på allt vad mitt liv innebar, så nu skäms jag bara.. Skäms över min säkerhet, skäms över min övertygelse, skäms över min stolthet.. Men framför allt skäms jag över att jag skäms.. en jävla massa skäms tur att man inte sitter och läser blogginlägg högt.

Jag vet att folk runt omkring mig har tappat tålamodet för längesen. Jag hör den undertryckta irritationen i deras röster.. Om det gick skulle jag absolut vänta med att få problem eller hamna i skiten tills de har tid för mig. Men sånt kan man inte förutsäga? Den 4 juni kommer jag få ett problem! Be prepared!
Skulle det vara så skulle det inte ens vara ett problem, då skulle jag inte behöva hjälp? Men justja, Emilie är ju vuxen nu, hela 19 år och måste börja klara sig själv. That's what I've heard.. Att jag inte kan ta hand om mig själv, det kanske ligger någonting i det, men jag är inte 50 år och jag har inte bott borta i 10 år heller.. Och jag är hemskt ledsen för att jag är så inkompitent.
But that's how you raised me... Mami.