onsdag 10 november 2010

I am the very disease you pretend to be

Jag hanterar en psykiskt påfrestande känslomässig smärta, den går inte att ta i, den bara är där. Äter upp delar utav innehållet av den människan jag utgett mig ifrån att vara, små explosioner i mina vener kan få en petitess att leda till ett världskrig inuti mitt huvud. Men i skalet och på utsidan är känslorna avstängda för tillfället, och det märks.

Ett hot utan att röra en min, med en entonig röst som inte lär skrämma någon, formar mina läppar ord som beskriver känslan : "Jag är arg, ledsen, frustrerad och jag hatar varenda själ i min omgivning. Kom inte nära för då hugger jag ner dig.."

Så vi har alltså en "psykiskt påfrestande känslomässig smärta" att hantera, något så flummigt att det inte går att sätta ord på vad den gör. Den utför sk. "sneak attacks" som en knytnäve i magen eller en ordentlig käftsmäll utan att ge en hint av vad orsaken är. Men det är ju fortfarande inte fysiskt, så hur ska man komma åt för att lindra smärtan som inte går att ta i?

Vi behöver alltså motsatsen, något konkret, något som finns och något vi kan ta i. Vi behöver en smärta som syns. Genom en kontrollerad fysik handling får man koncentrationen att falla på det man skapar, och inte på det man känner.
Vad gör då en rispa i skalet när innehållet är tomt?
-Just a piece of mind

Ska in till Stan nu och lämna mitt CV och försöka "sälja" mig själv och mina kompetenser till den Personalansvarige på Carlings.. Och efter det möta upp Carro och äntligen få i mitt löshår! KUNG

Over and out ;)

1 kommentar:

  1. Du är riktigt kung på att skriva, du kan uttrycka dig!

    SvaraRadera