So we're moving in

Äntligen här.. in our a-party-ment! ^^,
in flyttningen av möblerna gick ganska smärtfritt tycker jag, Med hjälp av underbara Sara med punkt och Anna Karin, Jossan, Lovisas Föräldrar och delvis min mamma! Stort tack ^^

Anyhow, Lovisa skulle iväg och köpa en DVD och kom hem med ett hemma biosystem -med en DVD innuti- Hon har ju problem:P
Det börjar ta sig här nu, det är väl bara kläder, böcker, filmer och skivor som ska packas upp och hyllor som ska sättas upp på väggarna och att montera ihop databordetså är det väl så gott som klart för vår del, resten ska Akelius fixa som tapetsering, badrummet och diskmaskin typ... Jag känner mig jätte lycklig :) Både jag och Ella tycker det är sjukt nice att säga : "Ska vi hem snart Curry?" Orden som liksom sitter så bra i munnen, och med hem menar vi ju hit om ingen fattar det! åh sega jävla bajshål..

Nej nu börjar det spåra ur och bli väldigt nördigt så jag antar att jag ska sluta skriva nu..
btw, Panic! är bättre än jag minns dom.. <3

Wandering around unwanted

Haha, jag blir så trött! Som om jag inte hade nog att tänka på? Hur och varför blir det alltid så? Om det inte är det ena ska det alltid vara det andra, antagligen för att den där fina balansen inte ska rubbas..

Allvarligt talat jag känner mig ovälkommen vart jag än vänder mig. Det är precis som om jag inte duger för att jag varit i mitt personliga helvete i ett år och inte varit närvarande och ställt upp på samma sätt som jag gjorde innan. Det är så fucked up? Alla spårar ur ibland och oftast behöver man någon som hjälper en tillbaka, men det är som om jag av någon anledning inte får spåra ur. Som om ingen kan stanna upp och hjälpa mig? Egoist? Javisst! vad ska jag annars vara? det har gått ett jävla år och jag upplever inte att någon av er ens tänkt tanken på att jag kanske inte kommer upp på egna ben, till er som tycker jag ältar det behöver ju inte läsa, am I right? ofc...

JAg vet inte om jag varit blind förut eller jävligt godtrogen för i såfall ser jag den här situationen med helt andra ögon nu, men jag upplever att jag blir undan skuffad av min egen familj. Så jävla skönt att jag ska flytta så ni slipper mig och jag er :*
Jag orkar inte ens bry mig om att ha dåligt samvete för att jag INTE tycker synd om min mamma som springer i högklackat när ingen ser och haltar som om hon skulle brutit någonting när folk är omkring henne... Lair.
Jag blir sjukt ledsen när ingen orkar bry sig om vad jag har att säga, min version av historien, jag vet att min mamma inte tycker om Lovisa, MEN DET GÖR JAG. Jag skiter i att hon snackar skit om oss inför min moster så att hon blir manipulerad. Jag bryr mig inte om att ens försöka lätta på hjärtat för varken Esmeray och Peter eller Zenya, som alltid varit där och så självklara för mig, -och ja jag tänker börja nänma namn- det är bara slöseri, det är ingen av dom som lyssnar helhjärtat längre. För första gången i mitt liv saknar jag en vuxen att prata med, jag känner mig inte välkommen hos Esmeray och det är sad som fan, jag tycker det är så skumt, det är precis som om alla runt omkring mig vet något jag inte vet om. Som om jag liksom missat något absolut självklart? någon som kan tala om det för mig? För jag har inte lust att tillbringa jul med folk som jag upplever inte vill ha mig där, är det så konstigt?
Allvarligt talat nu så tänker jag inte ödsla energi på att ens försöka, jag ger helt enkelt upp. Vilket jag inte brukar göra, men ingenting annat är som det brukar så det finns ingen anledning för mig att hålla fast vid hur livet brukat se ut..

Things have change for me, but thats okey.
I feel the same, I'm on my way and I'll say:
Things have changed for me!
Everybody gets there and everybody gets their way...
Things have shaped up to be pretty odd

JAG SKA PROV JOBBA PÅ WAYNE´S COFEE I HERON PÅ TISDAG KL: 11.00
jag är körd. vad ska jag göra jag är jätte orolig. och jag kommer missa 14.56 bussen för att jag är så otroligt stressad över det här.. allvarligt ma kan inte tabba sig nu när man inte jobbat på 3 månader. Jag dör. Nu.
Right before your very lalala eyes.

P.s. Fatou ser ut som om hon har solat med skidglajor.. Just so you know.

Crashin down like a butterfly without magic powder....

Hej Bloggen, det var något nytt.. så har jag aldrig börjat något inlägg tidigare.
Anyway, hej bloggen. Det är jag igen. Jävligt arga, irriterade och sura jag, igen.

Det börjar med det eviga tjatet, kontrollen. Det jävla begäret av att kunna vara med och helst styra allt på av eget behag. Att alltid oavsett vad jag än gör ha ett finger med i spelet. och vem tror vi att detta inlägg är tillägnat om inte min kära mor...

Listan är lång och jag är osäker på om jag orkar hänga ut min mamma mer än nödvändigt, är så förbannat trött på allting och verkligen allting!!!!! observera mina utropstecken.. "allting!!!!!"
Det som stör mig är att det förväntas så mycket utav mig det spelar ingen roll vad jag gör eller har för planer så ska jag alltid ha tid med saker som hon tagit förgivet att jag ska göra och lägga ner energi på. Som disken, städning, maten, städning, pengar... Hunden...
Hon kan alltså på fullaste allvar väcka mig 5 på morgonen och fråga om jag kan gå upp "i tid" för att gå med hunden, HALLÅ KÄRRING JÄVEL?! klockan är 5 på morgonen! vilken vettig människa gör så mot någon som oftast är uppe och hoppar, fullt påklädd på väg ut med hunden senast 7? Vem om inte hon? BERÄTTA FÖR MIG FÖR JAG FÖRSTÅR INTE! vart kommer hon ifrån? varför är hon min morsa?
Och så börjar de eviga samtalen om; om jag varit ute med hunden, när jag var ute med hunden sist, om hon behöver gå ut med hunden, vem som ska ta hand om hunden om jag åker iväg... och visst vanliga frågor men inte när de ställs från någon som ser hunden, som nu är Ramses, som en extra belastning, ett irritationsmoment.
Tillsist kommer de tomma hoten, jag hatar tomma hot det är de värsta som finns.
Hon behöver inte göra någonting och ändå bara förväntar sig att allt ska gå efter hennes planer att alla ska rätta sig efter hennes schema. Och det stör mig så mycket så att jag tror att jag avlider. det exploderar inom mig, hela jag fylls med något tjockt och svart som gör det svårt att göra någonting eftersom att de förstenar mina muskler, jag tappar talförmågan och glömmer bort hur man ler, jag skulle vilja kalla det hat, men inte riktat mot henne utan mot vad hon gör. Hur hon beter sig. Hennes jävla sett att vara mot mig.

Om jag inte städar, blir det inte städat före hon får ryck och slänger saker omkring sig och klagar på att HON alltid städar när det i själva verket är jag utan att få någon som helst uppskattning.
Om jag inte lagar mat, blir det oftast skit mat som jag inte ens kallar mat. Och tillråga på allt har hon mage att kritisera maten jag lagar och bete sig som om hon vore 6 år i matsrejk! "jag tycker inte om det där, gröna.." MEn peta bort det då??????? Hur gammal var du nu igen? jo juste 50!!! med 3 barn? och vet inte hur man beter sig?
Om jag inte gått ut med hunden, så blir det sura miner, vi kan bli osams och hon går så att han kommer utanför dörren och sedan in igen.

vad jag menar är att det är inte sunt att bo här med henne och jag blir så arg, eller besviken är ett bättre ord, när jag inte kan få hjälp när jag ber om det utan att någon ska sucka och liksom ge mig dåligt samvete för att jag fråga och det gäller alla som bor här förutom min mamma som höjer ögonbrynen och får mig att känna mig som om jag bad om halva jorden och hennes pengar (hon värderar pengar precis som Joakim Von Anka).

Det känns inte som om jag får be om någonting Allvarligt! det är nog det som är problemet. jag vet att alla djuren är mitt ansvar men tvätten, disken, maten, städandet, barnpassning... jag ska inte behöva göra allt då jag varken får betalt eller är husets piga. jag bor här och är en dotter, en syster och en flickvän och jag känner knappt någon uppskattning, och jag vet att det inte alltid är så men oftast känns det inte som om det jag gör spelar någon roll.

Och jag är arg som fan på alla andra som inte lägger ner energi på mig som jag gör på dom. Jag får alltid höra från alla håll och kanter att jag är stark som person och att jag klarar mig men jag vill också kunna känna mig liten, svag och jävligt välkommen när det behövs utan att känna mig bortkommen. Knappt någon som kan eller vill lägga ner energi på att lyssna, och hjälpa mig att orka gå vidare och sluta älta allt som bara packas på. Men ska man ta sig igenom ett personligt helvete måste man gå igenom allt som suger flera gånger och smaka så mycket på orden och meningarna att de tillslut så att de saknar mening. de ska bara rinna ur en och inte fastna någonstans på vägen ut ur kroppen, just för att de inte ska bli 3 gånger så stort och klibbigt att de inte ens kan komma tillbaka genom halsen och sätta sig på tungan!
För mig känns det inte som om jag har någon på min sida, alla som varit så självklara och lyst lika starkt som att se rakt in i solen har blivit alldeles grå och suddiga. Som om det jag säger saknar betydelse, vilket det kanske gör jävligt ofta men vart ska man börja om inte i den lättaste änden?

Nu har jag suttit här i 45 min och bara låtit fingrarna hitta tagenterna av sig själva och forma meningar som jag bara har lust att skjuta folk i min omgivning med. Hoppas ni blir träffade.
Jag tänker inte vika mig för jag vet att jag blivit orättvistbehandlad. Och vad som utlöste det här var att jag såg att min lillasyster fått ett par adidas skor.. och jag alltid bara fått Bmärken av skor jag velat ha... haha tänk vad ett par skor kan göra hahaha!
FUCK YOU ALL, stolt sträcker jag ut armarna och pekar finger med båda händerna och bara skrattar åt er eftersom att jag inte tycker om en enda jävel ikväll! En fet Tungkyss till den som behöver den! Och bryr mig inte ett jävla dugg om hur många stav fel det finns i texten för jag tänker inte ens läsa den.

God natt - Over and Out

And my lips they don't sing

Jag vet att jag inte skriver särskilt ofta, men å andra siden... Vem fan läser min blogg? Så sällan som jag publicerar något glömmer till och med jag vad den heter.

Jag skriver ofta om vad jag känner mig, hur nördigt är inte det då? Åh blir galen på mig själv.

Det ända som är, är att "Jag är slut som artist", jag har inte ens egna citat att använda mig utav. Jag vill bara säga att jag har inget! Det går inte att samla på någonting när behållaren är trasig .. Det har varit som om jag är tillbaka, back on track! På väg men jag kommer ingenstans... Ni som var där minns hur det gick för mig att puscha mig själv från liggande till sittande ställning i soffan, ungefär så är det. Som en tjockis som inte ens kommer upp för att magen är i vägen! Det ser jävligt kul ut men det är bara skit jobbigt! Det är så jag skulle vilja förklara hur jag ser mig själv utåt, att jag ser pigg och nöjd ut, taggad som fan men det är bara skit jobbigt.

Du säger helatiden att du saknar mig, saknar din tjej och hur lättsam och öppen hon var... Jag med, saknar henne som fan! Men jag får inte tag i henne kan inte materialisera henne, jag vet hur det var men det blir inte rätt. Det ska inte vara ansträngande, det borde falla naturligt..



Jag har liksom tappat bort en stor del av hur jag var, just nu är jag bara klaustrofobisk, instängd och bortstötande. Jag väljer fortfarande mina vänner och har alla taggarna utåt hela tiden. Jag har inte den sanna ihållande glädjen i kroppen längre.. Spralligheten, orken och det riktiga skrattet är helt jävla gone.

Like I know everything
I don't know anything
I wanted you to see
That I've got nothing...
And my eyes they don't see
That I don't breath the way I use to
And my Lips woahh they don't sing
... My lips they don't sing..

bättre sent än aldrig

Fan Curry! Why did you live to GOTLAND of all places in the world?

Det är jämnt så, så fort man inte kan få något så vill man ha det, jag kan inte träffa Ella och bara för det vill jag verkligen det. sucks.
Ok så ikväll blir det krök på lite olika ställen :)Och det känns helt rätt på fler sätt än bara ett.. Mest för att jag slår typ, 4 flugor i en smäll. I don't think I have to mention who the flys are, so I won't...
Komihåg! slapgiving on sunday, Curry du ska inte komma så lätt undan.. Lämnar mig till mitt öde hos ett Fjortis pack tonight.
Jag lyssnar t.o.m på din bästa låt, Walking disaster. KOM HEM??

Äh, bye.