Crashin down like a butterfly without magic powder....

Hej Bloggen, det var något nytt.. så har jag aldrig börjat något inlägg tidigare.
Anyway, hej bloggen. Det är jag igen. Jävligt arga, irriterade och sura jag, igen.

Det börjar med det eviga tjatet, kontrollen. Det jävla begäret av att kunna vara med och helst styra allt på av eget behag. Att alltid oavsett vad jag än gör ha ett finger med i spelet. och vem tror vi att detta inlägg är tillägnat om inte min kära mor...

Listan är lång och jag är osäker på om jag orkar hänga ut min mamma mer än nödvändigt, är så förbannat trött på allting och verkligen allting!!!!! observera mina utropstecken.. "allting!!!!!"
Det som stör mig är att det förväntas så mycket utav mig det spelar ingen roll vad jag gör eller har för planer så ska jag alltid ha tid med saker som hon tagit förgivet att jag ska göra och lägga ner energi på. Som disken, städning, maten, städning, pengar... Hunden...
Hon kan alltså på fullaste allvar väcka mig 5 på morgonen och fråga om jag kan gå upp "i tid" för att gå med hunden, HALLÅ KÄRRING JÄVEL?! klockan är 5 på morgonen! vilken vettig människa gör så mot någon som oftast är uppe och hoppar, fullt påklädd på väg ut med hunden senast 7? Vem om inte hon? BERÄTTA FÖR MIG FÖR JAG FÖRSTÅR INTE! vart kommer hon ifrån? varför är hon min morsa?
Och så börjar de eviga samtalen om; om jag varit ute med hunden, när jag var ute med hunden sist, om hon behöver gå ut med hunden, vem som ska ta hand om hunden om jag åker iväg... och visst vanliga frågor men inte när de ställs från någon som ser hunden, som nu är Ramses, som en extra belastning, ett irritationsmoment.
Tillsist kommer de tomma hoten, jag hatar tomma hot det är de värsta som finns.
Hon behöver inte göra någonting och ändå bara förväntar sig att allt ska gå efter hennes planer att alla ska rätta sig efter hennes schema. Och det stör mig så mycket så att jag tror att jag avlider. det exploderar inom mig, hela jag fylls med något tjockt och svart som gör det svårt att göra någonting eftersom att de förstenar mina muskler, jag tappar talförmågan och glömmer bort hur man ler, jag skulle vilja kalla det hat, men inte riktat mot henne utan mot vad hon gör. Hur hon beter sig. Hennes jävla sett att vara mot mig.

Om jag inte städar, blir det inte städat före hon får ryck och slänger saker omkring sig och klagar på att HON alltid städar när det i själva verket är jag utan att få någon som helst uppskattning.
Om jag inte lagar mat, blir det oftast skit mat som jag inte ens kallar mat. Och tillråga på allt har hon mage att kritisera maten jag lagar och bete sig som om hon vore 6 år i matsrejk! "jag tycker inte om det där, gröna.." MEn peta bort det då??????? Hur gammal var du nu igen? jo juste 50!!! med 3 barn? och vet inte hur man beter sig?
Om jag inte gått ut med hunden, så blir det sura miner, vi kan bli osams och hon går så att han kommer utanför dörren och sedan in igen.

vad jag menar är att det är inte sunt att bo här med henne och jag blir så arg, eller besviken är ett bättre ord, när jag inte kan få hjälp när jag ber om det utan att någon ska sucka och liksom ge mig dåligt samvete för att jag fråga och det gäller alla som bor här förutom min mamma som höjer ögonbrynen och får mig att känna mig som om jag bad om halva jorden och hennes pengar (hon värderar pengar precis som Joakim Von Anka).

Det känns inte som om jag får be om någonting Allvarligt! det är nog det som är problemet. jag vet att alla djuren är mitt ansvar men tvätten, disken, maten, städandet, barnpassning... jag ska inte behöva göra allt då jag varken får betalt eller är husets piga. jag bor här och är en dotter, en syster och en flickvän och jag känner knappt någon uppskattning, och jag vet att det inte alltid är så men oftast känns det inte som om det jag gör spelar någon roll.

Och jag är arg som fan på alla andra som inte lägger ner energi på mig som jag gör på dom. Jag får alltid höra från alla håll och kanter att jag är stark som person och att jag klarar mig men jag vill också kunna känna mig liten, svag och jävligt välkommen när det behövs utan att känna mig bortkommen. Knappt någon som kan eller vill lägga ner energi på att lyssna, och hjälpa mig att orka gå vidare och sluta älta allt som bara packas på. Men ska man ta sig igenom ett personligt helvete måste man gå igenom allt som suger flera gånger och smaka så mycket på orden och meningarna att de tillslut så att de saknar mening. de ska bara rinna ur en och inte fastna någonstans på vägen ut ur kroppen, just för att de inte ska bli 3 gånger så stort och klibbigt att de inte ens kan komma tillbaka genom halsen och sätta sig på tungan!
För mig känns det inte som om jag har någon på min sida, alla som varit så självklara och lyst lika starkt som att se rakt in i solen har blivit alldeles grå och suddiga. Som om det jag säger saknar betydelse, vilket det kanske gör jävligt ofta men vart ska man börja om inte i den lättaste änden?

Nu har jag suttit här i 45 min och bara låtit fingrarna hitta tagenterna av sig själva och forma meningar som jag bara har lust att skjuta folk i min omgivning med. Hoppas ni blir träffade.
Jag tänker inte vika mig för jag vet att jag blivit orättvistbehandlad. Och vad som utlöste det här var att jag såg att min lillasyster fått ett par adidas skor.. och jag alltid bara fått Bmärken av skor jag velat ha... haha tänk vad ett par skor kan göra hahaha!
FUCK YOU ALL, stolt sträcker jag ut armarna och pekar finger med båda händerna och bara skrattar åt er eftersom att jag inte tycker om en enda jävel ikväll! En fet Tungkyss till den som behöver den! Och bryr mig inte ett jävla dugg om hur många stav fel det finns i texten för jag tänker inte ens läsa den.

God natt - Over and Out