Wandering around unwanted

Haha, jag blir så trött! Som om jag inte hade nog att tänka på? Hur och varför blir det alltid så? Om det inte är det ena ska det alltid vara det andra, antagligen för att den där fina balansen inte ska rubbas..

Allvarligt talat jag känner mig ovälkommen vart jag än vänder mig. Det är precis som om jag inte duger för att jag varit i mitt personliga helvete i ett år och inte varit närvarande och ställt upp på samma sätt som jag gjorde innan. Det är så fucked up? Alla spårar ur ibland och oftast behöver man någon som hjälper en tillbaka, men det är som om jag av någon anledning inte får spåra ur. Som om ingen kan stanna upp och hjälpa mig? Egoist? Javisst! vad ska jag annars vara? det har gått ett jävla år och jag upplever inte att någon av er ens tänkt tanken på att jag kanske inte kommer upp på egna ben, till er som tycker jag ältar det behöver ju inte läsa, am I right? ofc...

JAg vet inte om jag varit blind förut eller jävligt godtrogen för i såfall ser jag den här situationen med helt andra ögon nu, men jag upplever att jag blir undan skuffad av min egen familj. Så jävla skönt att jag ska flytta så ni slipper mig och jag er :*
Jag orkar inte ens bry mig om att ha dåligt samvete för att jag INTE tycker synd om min mamma som springer i högklackat när ingen ser och haltar som om hon skulle brutit någonting när folk är omkring henne... Lair.
Jag blir sjukt ledsen när ingen orkar bry sig om vad jag har att säga, min version av historien, jag vet att min mamma inte tycker om Lovisa, MEN DET GÖR JAG. Jag skiter i att hon snackar skit om oss inför min moster så att hon blir manipulerad. Jag bryr mig inte om att ens försöka lätta på hjärtat för varken Esmeray och Peter eller Zenya, som alltid varit där och så självklara för mig, -och ja jag tänker börja nänma namn- det är bara slöseri, det är ingen av dom som lyssnar helhjärtat längre. För första gången i mitt liv saknar jag en vuxen att prata med, jag känner mig inte välkommen hos Esmeray och det är sad som fan, jag tycker det är så skumt, det är precis som om alla runt omkring mig vet något jag inte vet om. Som om jag liksom missat något absolut självklart? någon som kan tala om det för mig? För jag har inte lust att tillbringa jul med folk som jag upplever inte vill ha mig där, är det så konstigt?
Allvarligt talat nu så tänker jag inte ödsla energi på att ens försöka, jag ger helt enkelt upp. Vilket jag inte brukar göra, men ingenting annat är som det brukar så det finns ingen anledning för mig att hålla fast vid hur livet brukat se ut..

Things have change for me, but thats okey.
I feel the same, I'm on my way and I'll say:
Things have changed for me!
Everybody gets there and everybody gets their way...
Things have shaped up to be pretty odd