Jag plågar mig själv. Jag låter känslorna äta upp mig innifrån och mörda mig långsamt -Jag behöver det. Det gör så ont.. Minnen och kärleken.
Jag ser allting ur en annan synvinkel jag hade verkligen bara kärleksdimman och henne i ögonen.. Jag såg inget annat och det stör mig.
Jag har sån kraftig ångest att jag helst bara vill lägga mig ner för att dö, samtalet mellan mig och Wella igår mördar mig långsamt. varför kan jag bara inte ljuga? bara lite... bara så att jag kan skydda oss.. det som var oss.
Imperfection is beauty, madness is genius, and it's better to be absolutely ridiculous than absolutely boring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar