Seventeen forever.

Jag önskar att jag kunde varit 17år för alltid.
Som 16 och 17 åring hände det massvis på gott och ont, och det mesta var faktiskt bara gott.
Jag hade en livsglöd som jag saknar, en livsglöd som fick mig att glöda, skina upp. Jag såg hela världen med nyfikna ögon, det var ingenting som stoppade mig och det gav mig energi att orka leva ut känslor på ett helt annat sätt. Jag hade oftast bara mig själv och det räckte, jag ville inte ha någon för nära, men det blev så ändå tillslut. Jag ångrar verkligen ingenting men jag önskar bara så djupt rotat i mitt hjärta att det skulle hållit i sig.. Jag antar att det är såhär livet kommer fortsätta se ut.
Det jag saknar är skrattet från hjärtat, känslorna och spralligheten som var i, på och utanför kroppen i var ända cell. När ingenting betydde någonting, när det var kärlek på låtsas, BFF's i överflöd.
Varför fick du en plats i mitt liv ifrån första början? Jag levde utan dig, jag fick ut det mesta av min tillvaro och mitt liv på egenhand, jag levde möjligtvis som mest med dig och det är nog därför du sitter där du sitter och betyder massvis, men jag önskar bara du kunde komma och hämta dina kartonger och flytta ut ur mitt hjärta nu Lovisa.

När jag tänker tillbaka på hur livet och tillvaron såg ut tänker jag väldigt mycket på Anna, på hur vi levde.. Den tiden när vi fann varandra var hon "Jack Sparrow" och inte "Harry Potter".. Det var så mycket drag i den bruden, men åren som 16 och 17 och ansvarslös börja lida mot sitt slut och där stod vi. Inte i hand i hand som innan, det var inget Ems&Anna - tillsammans tar vi över på vårt eget sätt. Vi gjorde slut, end of story.
Det är så mycket, och det är inte bara Anna, det är Lollo, Räven, Malin, Baggel, Rydberg, Lill Michis, Martina, Marie, Sara.. Det är Ökna, första och andra året.. Vi levde då. Jag levde då.

07 - 08 var Anna, det var Hultsfred, Carro, det var Kvarntorp - Lovisa Carlsson från skogen, Matilda och Alinge texas, Alingsås, Kossor. Frisk luft och massa alkohol, Grunden till the fairytale above all, Det var kärlek, löften det var skratt. Det var Öland, Tyskland, Mona&Jule, Gwen.. Det var stort. Det var härligt, det var livet.
Hur kunde det bli såhär?

Det sjunger i bröstet på mig av att tänka på det, att leva för de minnen som 07 & 08 bär med sig.. Det är lättare att leva där i sinnet, men samtidigt kommer alltid verkligheten ikapp en och den gör ont. Jag har fortfarande inte hittat en riktigt bra anledning till att skrika av smärta tills lungorna spricker.. Jag hatar verkligen vad jag och mitt liv har utvecklats till att vara.