It just sucks..
Är just nu hemma hos Zenya och bakar, men det suger. Funderar på att skita i att ta med mig något hem, allt blev typ misslyckat.
Tur att jag har en tjej med körkort som bor tillsammans med mig annars skulle jag bli fast i tullinge, då tåg fan är inställda. Jag har inte köpt julklappar och har inte råd att betala tillbaka alla Lovisas pengar. Jag hatar julen. Där, varsågod jävla jul. Jag sa det! JAG HATAR JULEN!!!
Jag hatar allt. är så förbannad på mig själv för att jag suger. Jag funderar på att gå ner och hoppa framför tågen.. Jag hinner nog frysa ihjäl innan de kommer för att de är fucking INSTÄLLDA! Jag skiter i det här. Because it truly sucks!
-Night
Imperfection is beauty, madness is genius, and it's better to be absolutely ridiculous than absolutely boring.
tisdag 22 december 2009
tisdag 8 december 2009
DON'T YOU DIE ON ME!!!!!
Mitt liv är fullkomligt över... Schibsted Förlag kommer att lägga ner sin serietidfningsverksamhet i och med årsskiftet... vilket betyder; INGEN MER NEMI!!! Det är sista tidningen T__T
Förstår ni vilket problem jag har fått nu? jag har läst Nemi tidningar sen jag var 10 år.. det är fucking 9 år sen!!! 9år av en ny nemi tidning i månaden. och nu.. No more.. Whyyyy???
Åh, kolla vad det står här! jag citerar: "Nu säger jag och redaktionen tack och adjö för oss, men hoppas att ni läsare ska fortsätta hitta produkterna i tidningshyllan och njuta av riktigtbra humorserier!"
Dom "hoppas" att vi ska hitta nemi tidningarna i tidningshyllan, hur ska det gå till?! när dom lägger ner alltihop! Ååh inte bra! försatår ni vad detta innebär? Nehe, låt mig förtydliga det faktum att det innebär DÖDEN FÖR EMILIE KOTILAINEN!
NEEEJ!!!!!! Åh så står det såhär:
"Tiden är också ute för Nemi-tidningens utgivare, Schibsted förlag. Från årsskiftet läggs verksamheten ner helt i sverige och vad som händer med Nemi-tidningen är i skrivandes stund oklart. Förhoppningsvis kommer Nemi att fortsätta ges ut och ni läsare fortsätta glädjas åt den. Den som lever får se! Tack hur som helst för den här tiden, hälsar vi i nuvarande Nemi-redaktionen. Ni har varit fantastiska!"
VARFÖR?! Vadå förhoppningsvis?? DEN läggs fan ner i HELA SVERIGE?! Vad är det för skitland?!??! Och vad som händer med Nemi äre ingen som vet?! Lovisa! jag gråter!!!! T_T Nu måste jag ut och röka, Tårarna tar kol på mig! åh... Det häre suger verkligen...
Förstår ni vilket problem jag har fått nu? jag har läst Nemi tidningar sen jag var 10 år.. det är fucking 9 år sen!!! 9år av en ny nemi tidning i månaden. och nu.. No more.. Whyyyy???
Åh, kolla vad det står här! jag citerar: "Nu säger jag och redaktionen tack och adjö för oss, men hoppas att ni läsare ska fortsätta hitta produkterna i tidningshyllan och njuta av riktigtbra humorserier!"
Dom "hoppas" att vi ska hitta nemi tidningarna i tidningshyllan, hur ska det gå till?! när dom lägger ner alltihop! Ååh inte bra! försatår ni vad detta innebär? Nehe, låt mig förtydliga det faktum att det innebär DÖDEN FÖR EMILIE KOTILAINEN!
NEEEJ!!!!!! Åh så står det såhär:
"Tiden är också ute för Nemi-tidningens utgivare, Schibsted förlag. Från årsskiftet läggs verksamheten ner helt i sverige och vad som händer med Nemi-tidningen är i skrivandes stund oklart. Förhoppningsvis kommer Nemi att fortsätta ges ut och ni läsare fortsätta glädjas åt den. Den som lever får se! Tack hur som helst för den här tiden, hälsar vi i nuvarande Nemi-redaktionen. Ni har varit fantastiska!"
VARFÖR?! Vadå förhoppningsvis?? DEN läggs fan ner i HELA SVERIGE?! Vad är det för skitland?!??! Och vad som händer med Nemi äre ingen som vet?! Lovisa! jag gråter!!!! T_T Nu måste jag ut och röka, Tårarna tar kol på mig! åh... Det häre suger verkligen...
tisdag 1 december 2009
Dagen börjar lida mot sitt slut.. åh så jävla död! och i morgon.. får jag en jävla sovmorgon wooh!
City of devils blir kvällens låt, bara älskar... Typ allting just nu. Fick upp datorbordet idag med hjälp av mamma eftersom att jag och sara är för dumma för att kunna göra det själva, hahaha så jävla dåliga hurru.. as always?
Vi har det s¨jävla bra här, som Ella sa så kan vi alltid ta kvälls ciggen tillsammans vilket man inte kunde i salem. En riktig fördel ^^
Jag behöver, nej snarare kräver creds.. Jag provjobbade idag och tycker det gick bra och hoppas på att jag gjort ett intryck, ska provjobba i helgen också tror jag de pratade om. Man läär sig ju ingenting om man inte jobbar under press vilket är så sant.
"If timing is everything then stop telling me that you're not taking your time!
And just for the record, My lips they do sing...<3"
City of devils blir kvällens låt, bara älskar... Typ allting just nu. Fick upp datorbordet idag med hjälp av mamma eftersom att jag och sara är för dumma för att kunna göra det själva, hahaha så jävla dåliga hurru.. as always?
Vi har det s¨jävla bra här, som Ella sa så kan vi alltid ta kvälls ciggen tillsammans vilket man inte kunde i salem. En riktig fördel ^^
Jag behöver, nej snarare kräver creds.. Jag provjobbade idag och tycker det gick bra och hoppas på att jag gjort ett intryck, ska provjobba i helgen också tror jag de pratade om. Man läär sig ju ingenting om man inte jobbar under press vilket är så sant.
"If timing is everything then stop telling me that you're not taking your time!
And just for the record, My lips they do sing...<3"
Oh, we're all too smart to talk to god
Idag ska jag Provjobba och städa lite i lägenheten, komma ihåg att tacka Curry lite till för att jag får låna hennes braxer idag , hahah Appropå Ella mcgyver.. Allvarligt talat hon gick vilse igår kväll! HAHA missade bussen till rönninge hoppade på fel buss i östertälje, virrade bort sig och gick förbi de Fornhöjden och upp mot Fornbackan och frågade psyko-tanten efter vägen hahaha tyckte sig se vår balkong och gick närmare bara för att upptäcka att det var fel. Allvarligt talat när jag ringde henne hade det gått 1 timme från när hon skulle kommit hem, och att gå från stationen tar max 5 min hahahaha Det var så kul! Middagen blev sen och bakpotatisen var halv klar hahah det sket sig igår helt enkelt men vi skrattade jävligt mycket och det ät huvudsaken :)
Har lust att bara spåra ur lite sjunga högt och hoppa i soffan men jag vet inte hur bra den håller för sådana aktiviteter, jag känner mig så full att liv! Busig också funderar på om jag ska hitta på något djävulskap här omkring.. Ella blir nog mitt offer I think...
"Ooooooooh!
Legs of wood waves, waves of wooden legs
Waves of wooden legs
Legs of wood waves, waves of wooden legs
Waves of wooden legs
Legs of wood waves, waves of wooden legs
Waves of wooden legs
Legs of wood waves, waves of wooden legs
Waves of wooden legs" - typ så..
Hatar spotify speciellt när britten som lespar berättar saker jag redan vet..
When the moon fell in love with the sun
all was golden in the sky
all was golden when the day met the night...
Love<3
Har lust att bara spåra ur lite sjunga högt och hoppa i soffan men jag vet inte hur bra den håller för sådana aktiviteter, jag känner mig så full att liv! Busig också funderar på om jag ska hitta på något djävulskap här omkring.. Ella blir nog mitt offer I think...
"Ooooooooh!
Legs of wood waves, waves of wooden legs
Waves of wooden legs
Legs of wood waves, waves of wooden legs
Waves of wooden legs
Legs of wood waves, waves of wooden legs
Waves of wooden legs
Legs of wood waves, waves of wooden legs
Waves of wooden legs" - typ så..
Hatar spotify speciellt när britten som lespar berättar saker jag redan vet..
When the moon fell in love with the sun
all was golden in the sky
all was golden when the day met the night...
Love<3
måndag 30 november 2009
So we're moving in
Äntligen här.. in our a-party-ment! ^^,
in flyttningen av möblerna gick ganska smärtfritt tycker jag, Med hjälp av underbara Sara med punkt och Anna Karin, Jossan, Lovisas Föräldrar och delvis min mamma! Stort tack ^^
Anyhow, Lovisa skulle iväg och köpa en DVD och kom hem med ett hemma biosystem -med en DVD innuti- Hon har ju problem:P
Det börjar ta sig här nu, det är väl bara kläder, böcker, filmer och skivor som ska packas upp och hyllor som ska sättas upp på väggarna och att montera ihop databordetså är det väl så gott som klart för vår del, resten ska Akelius fixa som tapetsering, badrummet och diskmaskin typ... Jag känner mig jätte lycklig :) Både jag och Ella tycker det är sjukt nice att säga : "Ska vi hem snart Curry?" Orden som liksom sitter så bra i munnen, och med hem menar vi ju hit om ingen fattar det! åh sega jävla bajshål..
Nej nu börjar det spåra ur och bli väldigt nördigt så jag antar att jag ska sluta skriva nu..
btw, Panic! är bättre än jag minns dom.. <3
in flyttningen av möblerna gick ganska smärtfritt tycker jag, Med hjälp av underbara Sara med punkt och Anna Karin, Jossan, Lovisas Föräldrar och delvis min mamma! Stort tack ^^
Anyhow, Lovisa skulle iväg och köpa en DVD och kom hem med ett hemma biosystem -med en DVD innuti- Hon har ju problem:P
Det börjar ta sig här nu, det är väl bara kläder, böcker, filmer och skivor som ska packas upp och hyllor som ska sättas upp på väggarna och att montera ihop databordetså är det väl så gott som klart för vår del, resten ska Akelius fixa som tapetsering, badrummet och diskmaskin typ... Jag känner mig jätte lycklig :) Både jag och Ella tycker det är sjukt nice att säga : "Ska vi hem snart Curry?" Orden som liksom sitter så bra i munnen, och med hem menar vi ju hit om ingen fattar det! åh sega jävla bajshål..
Nej nu börjar det spåra ur och bli väldigt nördigt så jag antar att jag ska sluta skriva nu..
btw, Panic! är bättre än jag minns dom.. <3
lördag 28 november 2009
Wandering around unwanted
Haha, jag blir så trött! Som om jag inte hade nog att tänka på? Hur och varför blir det alltid så? Om det inte är det ena ska det alltid vara det andra, antagligen för att den där fina balansen inte ska rubbas..
Allvarligt talat jag känner mig ovälkommen vart jag än vänder mig. Det är precis som om jag inte duger för att jag varit i mitt personliga helvete i ett år och inte varit närvarande och ställt upp på samma sätt som jag gjorde innan. Det är så fucked up? Alla spårar ur ibland och oftast behöver man någon som hjälper en tillbaka, men det är som om jag av någon anledning inte får spåra ur. Som om ingen kan stanna upp och hjälpa mig? Egoist? Javisst! vad ska jag annars vara? det har gått ett jävla år och jag upplever inte att någon av er ens tänkt tanken på att jag kanske inte kommer upp på egna ben, till er som tycker jag ältar det behöver ju inte läsa, am I right? ofc...
JAg vet inte om jag varit blind förut eller jävligt godtrogen för i såfall ser jag den här situationen med helt andra ögon nu, men jag upplever att jag blir undan skuffad av min egen familj. Så jävla skönt att jag ska flytta så ni slipper mig och jag er :*
Jag orkar inte ens bry mig om att ha dåligt samvete för att jag INTE tycker synd om min mamma som springer i högklackat när ingen ser och haltar som om hon skulle brutit någonting när folk är omkring henne... Lair.
Jag blir sjukt ledsen när ingen orkar bry sig om vad jag har att säga, min version av historien, jag vet att min mamma inte tycker om Lovisa, MEN DET GÖR JAG. Jag skiter i att hon snackar skit om oss inför min moster så att hon blir manipulerad. Jag bryr mig inte om att ens försöka lätta på hjärtat för varken Esmeray och Peter eller Zenya, som alltid varit där och så självklara för mig, -och ja jag tänker börja nänma namn- det är bara slöseri, det är ingen av dom som lyssnar helhjärtat längre. För första gången i mitt liv saknar jag en vuxen att prata med, jag känner mig inte välkommen hos Esmeray och det är sad som fan, jag tycker det är så skumt, det är precis som om alla runt omkring mig vet något jag inte vet om. Som om jag liksom missat något absolut självklart? någon som kan tala om det för mig? För jag har inte lust att tillbringa jul med folk som jag upplever inte vill ha mig där, är det så konstigt?
Allvarligt talat nu så tänker jag inte ödsla energi på att ens försöka, jag ger helt enkelt upp. Vilket jag inte brukar göra, men ingenting annat är som det brukar så det finns ingen anledning för mig att hålla fast vid hur livet brukat se ut..
Things have change for me, but thats okey.
I feel the same, I'm on my way and I'll say:
Things have changed for me!
Everybody gets there and everybody gets their way...
Things have shaped up to be pretty odd
Allvarligt talat jag känner mig ovälkommen vart jag än vänder mig. Det är precis som om jag inte duger för att jag varit i mitt personliga helvete i ett år och inte varit närvarande och ställt upp på samma sätt som jag gjorde innan. Det är så fucked up? Alla spårar ur ibland och oftast behöver man någon som hjälper en tillbaka, men det är som om jag av någon anledning inte får spåra ur. Som om ingen kan stanna upp och hjälpa mig? Egoist? Javisst! vad ska jag annars vara? det har gått ett jävla år och jag upplever inte att någon av er ens tänkt tanken på att jag kanske inte kommer upp på egna ben, till er som tycker jag ältar det behöver ju inte läsa, am I right? ofc...
JAg vet inte om jag varit blind förut eller jävligt godtrogen för i såfall ser jag den här situationen med helt andra ögon nu, men jag upplever att jag blir undan skuffad av min egen familj. Så jävla skönt att jag ska flytta så ni slipper mig och jag er :*
Jag orkar inte ens bry mig om att ha dåligt samvete för att jag INTE tycker synd om min mamma som springer i högklackat när ingen ser och haltar som om hon skulle brutit någonting när folk är omkring henne... Lair.
Jag blir sjukt ledsen när ingen orkar bry sig om vad jag har att säga, min version av historien, jag vet att min mamma inte tycker om Lovisa, MEN DET GÖR JAG. Jag skiter i att hon snackar skit om oss inför min moster så att hon blir manipulerad. Jag bryr mig inte om att ens försöka lätta på hjärtat för varken Esmeray och Peter eller Zenya, som alltid varit där och så självklara för mig, -och ja jag tänker börja nänma namn- det är bara slöseri, det är ingen av dom som lyssnar helhjärtat längre. För första gången i mitt liv saknar jag en vuxen att prata med, jag känner mig inte välkommen hos Esmeray och det är sad som fan, jag tycker det är så skumt, det är precis som om alla runt omkring mig vet något jag inte vet om. Som om jag liksom missat något absolut självklart? någon som kan tala om det för mig? För jag har inte lust att tillbringa jul med folk som jag upplever inte vill ha mig där, är det så konstigt?
Allvarligt talat nu så tänker jag inte ödsla energi på att ens försöka, jag ger helt enkelt upp. Vilket jag inte brukar göra, men ingenting annat är som det brukar så det finns ingen anledning för mig att hålla fast vid hur livet brukat se ut..
Things have change for me, but thats okey.
I feel the same, I'm on my way and I'll say:
Things have changed for me!
Everybody gets there and everybody gets their way...
Things have shaped up to be pretty odd
fredag 27 november 2009
JAG SKA PROV JOBBA PÅ WAYNE´S COFEE I HERON PÅ TISDAG KL: 11.00
jag är körd. vad ska jag göra jag är jätte orolig. och jag kommer missa 14.56 bussen för att jag är så otroligt stressad över det här.. allvarligt ma kan inte tabba sig nu när man inte jobbat på 3 månader. Jag dör. Nu.
Right before your very lalala eyes.
P.s. Fatou ser ut som om hon har solat med skidglajor.. Just so you know.
jag är körd. vad ska jag göra jag är jätte orolig. och jag kommer missa 14.56 bussen för att jag är så otroligt stressad över det här.. allvarligt ma kan inte tabba sig nu när man inte jobbat på 3 månader. Jag dör. Nu.
Right before your very lalala eyes.
P.s. Fatou ser ut som om hon har solat med skidglajor.. Just so you know.
onsdag 25 november 2009
Crashin down like a butterfly without magic powder....
Hej Bloggen, det var något nytt.. så har jag aldrig börjat något inlägg tidigare.
Anyway, hej bloggen. Det är jag igen. Jävligt arga, irriterade och sura jag, igen.
Det börjar med det eviga tjatet, kontrollen. Det jävla begäret av att kunna vara med och helst styra allt på av eget behag. Att alltid oavsett vad jag än gör ha ett finger med i spelet. och vem tror vi att detta inlägg är tillägnat om inte min kära mor...
Listan är lång och jag är osäker på om jag orkar hänga ut min mamma mer än nödvändigt, är så förbannat trött på allting och verkligen allting!!!!! observera mina utropstecken.. "allting!!!!!"
Det som stör mig är att det förväntas så mycket utav mig det spelar ingen roll vad jag gör eller har för planer så ska jag alltid ha tid med saker som hon tagit förgivet att jag ska göra och lägga ner energi på. Som disken, städning, maten, städning, pengar... Hunden...
Hon kan alltså på fullaste allvar väcka mig 5 på morgonen och fråga om jag kan gå upp "i tid" för att gå med hunden, HALLÅ KÄRRING JÄVEL?! klockan är 5 på morgonen! vilken vettig människa gör så mot någon som oftast är uppe och hoppar, fullt påklädd på väg ut med hunden senast 7? Vem om inte hon? BERÄTTA FÖR MIG FÖR JAG FÖRSTÅR INTE! vart kommer hon ifrån? varför är hon min morsa?
Och så börjar de eviga samtalen om; om jag varit ute med hunden, när jag var ute med hunden sist, om hon behöver gå ut med hunden, vem som ska ta hand om hunden om jag åker iväg... och visst vanliga frågor men inte när de ställs från någon som ser hunden, som nu är Ramses, som en extra belastning, ett irritationsmoment.
Tillsist kommer de tomma hoten, jag hatar tomma hot det är de värsta som finns.
Hon behöver inte göra någonting och ändå bara förväntar sig att allt ska gå efter hennes planer att alla ska rätta sig efter hennes schema. Och det stör mig så mycket så att jag tror att jag avlider. det exploderar inom mig, hela jag fylls med något tjockt och svart som gör det svårt att göra någonting eftersom att de förstenar mina muskler, jag tappar talförmågan och glömmer bort hur man ler, jag skulle vilja kalla det hat, men inte riktat mot henne utan mot vad hon gör. Hur hon beter sig. Hennes jävla sett att vara mot mig.
Om jag inte städar, blir det inte städat före hon får ryck och slänger saker omkring sig och klagar på att HON alltid städar när det i själva verket är jag utan att få någon som helst uppskattning.
Om jag inte lagar mat, blir det oftast skit mat som jag inte ens kallar mat. Och tillråga på allt har hon mage att kritisera maten jag lagar och bete sig som om hon vore 6 år i matsrejk! "jag tycker inte om det där, gröna.." MEn peta bort det då??????? Hur gammal var du nu igen? jo juste 50!!! med 3 barn? och vet inte hur man beter sig?
Om jag inte gått ut med hunden, så blir det sura miner, vi kan bli osams och hon går så att han kommer utanför dörren och sedan in igen.
vad jag menar är att det är inte sunt att bo här med henne och jag blir så arg, eller besviken är ett bättre ord, när jag inte kan få hjälp när jag ber om det utan att någon ska sucka och liksom ge mig dåligt samvete för att jag fråga och det gäller alla som bor här förutom min mamma som höjer ögonbrynen och får mig att känna mig som om jag bad om halva jorden och hennes pengar (hon värderar pengar precis som Joakim Von Anka).
Det känns inte som om jag får be om någonting Allvarligt! det är nog det som är problemet. jag vet att alla djuren är mitt ansvar men tvätten, disken, maten, städandet, barnpassning... jag ska inte behöva göra allt då jag varken får betalt eller är husets piga. jag bor här och är en dotter, en syster och en flickvän och jag känner knappt någon uppskattning, och jag vet att det inte alltid är så men oftast känns det inte som om det jag gör spelar någon roll.
Och jag är arg som fan på alla andra som inte lägger ner energi på mig som jag gör på dom. Jag får alltid höra från alla håll och kanter att jag är stark som person och att jag klarar mig men jag vill också kunna känna mig liten, svag och jävligt välkommen när det behövs utan att känna mig bortkommen. Knappt någon som kan eller vill lägga ner energi på att lyssna, och hjälpa mig att orka gå vidare och sluta älta allt som bara packas på. Men ska man ta sig igenom ett personligt helvete måste man gå igenom allt som suger flera gånger och smaka så mycket på orden och meningarna att de tillslut så att de saknar mening. de ska bara rinna ur en och inte fastna någonstans på vägen ut ur kroppen, just för att de inte ska bli 3 gånger så stort och klibbigt att de inte ens kan komma tillbaka genom halsen och sätta sig på tungan!
För mig känns det inte som om jag har någon på min sida, alla som varit så självklara och lyst lika starkt som att se rakt in i solen har blivit alldeles grå och suddiga. Som om det jag säger saknar betydelse, vilket det kanske gör jävligt ofta men vart ska man börja om inte i den lättaste änden?
Nu har jag suttit här i 45 min och bara låtit fingrarna hitta tagenterna av sig själva och forma meningar som jag bara har lust att skjuta folk i min omgivning med. Hoppas ni blir träffade.
Jag tänker inte vika mig för jag vet att jag blivit orättvistbehandlad. Och vad som utlöste det här var att jag såg att min lillasyster fått ett par adidas skor.. och jag alltid bara fått Bmärken av skor jag velat ha... haha tänk vad ett par skor kan göra hahaha!
FUCK YOU ALL, stolt sträcker jag ut armarna och pekar finger med båda händerna och bara skrattar åt er eftersom att jag inte tycker om en enda jävel ikväll! En fet Tungkyss till den som behöver den! Och bryr mig inte ett jävla dugg om hur många stav fel det finns i texten för jag tänker inte ens läsa den.
God natt - Over and Out
Anyway, hej bloggen. Det är jag igen. Jävligt arga, irriterade och sura jag, igen.
Det börjar med det eviga tjatet, kontrollen. Det jävla begäret av att kunna vara med och helst styra allt på av eget behag. Att alltid oavsett vad jag än gör ha ett finger med i spelet. och vem tror vi att detta inlägg är tillägnat om inte min kära mor...
Listan är lång och jag är osäker på om jag orkar hänga ut min mamma mer än nödvändigt, är så förbannat trött på allting och verkligen allting!!!!! observera mina utropstecken.. "allting!!!!!"
Det som stör mig är att det förväntas så mycket utav mig det spelar ingen roll vad jag gör eller har för planer så ska jag alltid ha tid med saker som hon tagit förgivet att jag ska göra och lägga ner energi på. Som disken, städning, maten, städning, pengar... Hunden...
Hon kan alltså på fullaste allvar väcka mig 5 på morgonen och fråga om jag kan gå upp "i tid" för att gå med hunden, HALLÅ KÄRRING JÄVEL?! klockan är 5 på morgonen! vilken vettig människa gör så mot någon som oftast är uppe och hoppar, fullt påklädd på väg ut med hunden senast 7? Vem om inte hon? BERÄTTA FÖR MIG FÖR JAG FÖRSTÅR INTE! vart kommer hon ifrån? varför är hon min morsa?
Och så börjar de eviga samtalen om; om jag varit ute med hunden, när jag var ute med hunden sist, om hon behöver gå ut med hunden, vem som ska ta hand om hunden om jag åker iväg... och visst vanliga frågor men inte när de ställs från någon som ser hunden, som nu är Ramses, som en extra belastning, ett irritationsmoment.
Tillsist kommer de tomma hoten, jag hatar tomma hot det är de värsta som finns.
Hon behöver inte göra någonting och ändå bara förväntar sig att allt ska gå efter hennes planer att alla ska rätta sig efter hennes schema. Och det stör mig så mycket så att jag tror att jag avlider. det exploderar inom mig, hela jag fylls med något tjockt och svart som gör det svårt att göra någonting eftersom att de förstenar mina muskler, jag tappar talförmågan och glömmer bort hur man ler, jag skulle vilja kalla det hat, men inte riktat mot henne utan mot vad hon gör. Hur hon beter sig. Hennes jävla sett att vara mot mig.
Om jag inte städar, blir det inte städat före hon får ryck och slänger saker omkring sig och klagar på att HON alltid städar när det i själva verket är jag utan att få någon som helst uppskattning.
Om jag inte lagar mat, blir det oftast skit mat som jag inte ens kallar mat. Och tillråga på allt har hon mage att kritisera maten jag lagar och bete sig som om hon vore 6 år i matsrejk! "jag tycker inte om det där, gröna.." MEn peta bort det då??????? Hur gammal var du nu igen? jo juste 50!!! med 3 barn? och vet inte hur man beter sig?
Om jag inte gått ut med hunden, så blir det sura miner, vi kan bli osams och hon går så att han kommer utanför dörren och sedan in igen.
vad jag menar är att det är inte sunt att bo här med henne och jag blir så arg, eller besviken är ett bättre ord, när jag inte kan få hjälp när jag ber om det utan att någon ska sucka och liksom ge mig dåligt samvete för att jag fråga och det gäller alla som bor här förutom min mamma som höjer ögonbrynen och får mig att känna mig som om jag bad om halva jorden och hennes pengar (hon värderar pengar precis som Joakim Von Anka).
Det känns inte som om jag får be om någonting Allvarligt! det är nog det som är problemet. jag vet att alla djuren är mitt ansvar men tvätten, disken, maten, städandet, barnpassning... jag ska inte behöva göra allt då jag varken får betalt eller är husets piga. jag bor här och är en dotter, en syster och en flickvän och jag känner knappt någon uppskattning, och jag vet att det inte alltid är så men oftast känns det inte som om det jag gör spelar någon roll.
Och jag är arg som fan på alla andra som inte lägger ner energi på mig som jag gör på dom. Jag får alltid höra från alla håll och kanter att jag är stark som person och att jag klarar mig men jag vill också kunna känna mig liten, svag och jävligt välkommen när det behövs utan att känna mig bortkommen. Knappt någon som kan eller vill lägga ner energi på att lyssna, och hjälpa mig att orka gå vidare och sluta älta allt som bara packas på. Men ska man ta sig igenom ett personligt helvete måste man gå igenom allt som suger flera gånger och smaka så mycket på orden och meningarna att de tillslut så att de saknar mening. de ska bara rinna ur en och inte fastna någonstans på vägen ut ur kroppen, just för att de inte ska bli 3 gånger så stort och klibbigt att de inte ens kan komma tillbaka genom halsen och sätta sig på tungan!
För mig känns det inte som om jag har någon på min sida, alla som varit så självklara och lyst lika starkt som att se rakt in i solen har blivit alldeles grå och suddiga. Som om det jag säger saknar betydelse, vilket det kanske gör jävligt ofta men vart ska man börja om inte i den lättaste änden?
Nu har jag suttit här i 45 min och bara låtit fingrarna hitta tagenterna av sig själva och forma meningar som jag bara har lust att skjuta folk i min omgivning med. Hoppas ni blir träffade.
Jag tänker inte vika mig för jag vet att jag blivit orättvistbehandlad. Och vad som utlöste det här var att jag såg att min lillasyster fått ett par adidas skor.. och jag alltid bara fått Bmärken av skor jag velat ha... haha tänk vad ett par skor kan göra hahaha!
FUCK YOU ALL, stolt sträcker jag ut armarna och pekar finger med båda händerna och bara skrattar åt er eftersom att jag inte tycker om en enda jävel ikväll! En fet Tungkyss till den som behöver den! Och bryr mig inte ett jävla dugg om hur många stav fel det finns i texten för jag tänker inte ens läsa den.
God natt - Over and Out
måndag 23 november 2009
And my lips they don't sing
Jag vet att jag inte skriver särskilt ofta, men å andra siden... Vem fan läser min blogg? Så sällan som jag publicerar något glömmer till och med jag vad den heter.
Jag skriver ofta om vad jag känner mig, hur nördigt är inte det då? Åh blir galen på mig själv.
Det ända som är, är att "Jag är slut som artist", jag har inte ens egna citat att använda mig utav. Jag vill bara säga att jag har inget! Det går inte att samla på någonting när behållaren är trasig .. Det har varit som om jag är tillbaka, back on track! På väg men jag kommer ingenstans... Ni som var där minns hur det gick för mig att puscha mig själv från liggande till sittande ställning i soffan, ungefär så är det. Som en tjockis som inte ens kommer upp för att magen är i vägen! Det ser jävligt kul ut men det är bara skit jobbigt! Det är så jag skulle vilja förklara hur jag ser mig själv utåt, att jag ser pigg och nöjd ut, taggad som fan men det är bara skit jobbigt.
Du säger helatiden att du saknar mig, saknar din tjej och hur lättsam och öppen hon var... Jag med, saknar henne som fan! Men jag får inte tag i henne kan inte materialisera henne, jag vet hur det var men det blir inte rätt. Det ska inte vara ansträngande, det borde falla naturligt..
Jag har liksom tappat bort en stor del av hur jag var, just nu är jag bara klaustrofobisk, instängd och bortstötande. Jag väljer fortfarande mina vänner och har alla taggarna utåt hela tiden. Jag har inte den sanna ihållande glädjen i kroppen längre.. Spralligheten, orken och det riktiga skrattet är helt jävla gone.
Like I know everything
I don't know anything
I wanted you to see
That I've got nothing...
And my eyes they don't see
That I don't breath the way I use to
And my Lips woahh they don't sing
... My lips they don't sing..
Jag skriver ofta om vad jag känner mig, hur nördigt är inte det då? Åh blir galen på mig själv.
Det ända som är, är att "Jag är slut som artist", jag har inte ens egna citat att använda mig utav. Jag vill bara säga att jag har inget! Det går inte att samla på någonting när behållaren är trasig .. Det har varit som om jag är tillbaka, back on track! På väg men jag kommer ingenstans... Ni som var där minns hur det gick för mig att puscha mig själv från liggande till sittande ställning i soffan, ungefär så är det. Som en tjockis som inte ens kommer upp för att magen är i vägen! Det ser jävligt kul ut men det är bara skit jobbigt! Det är så jag skulle vilja förklara hur jag ser mig själv utåt, att jag ser pigg och nöjd ut, taggad som fan men det är bara skit jobbigt.
Du säger helatiden att du saknar mig, saknar din tjej och hur lättsam och öppen hon var... Jag med, saknar henne som fan! Men jag får inte tag i henne kan inte materialisera henne, jag vet hur det var men det blir inte rätt. Det ska inte vara ansträngande, det borde falla naturligt..
Jag har liksom tappat bort en stor del av hur jag var, just nu är jag bara klaustrofobisk, instängd och bortstötande. Jag väljer fortfarande mina vänner och har alla taggarna utåt hela tiden. Jag har inte den sanna ihållande glädjen i kroppen längre.. Spralligheten, orken och det riktiga skrattet är helt jävla gone.
Like I know everything
I don't know anything
I wanted you to see
That I've got nothing...
And my eyes they don't see
That I don't breath the way I use to
And my Lips woahh they don't sing
... My lips they don't sing..
fredag 6 november 2009
bättre sent än aldrig
Fan Curry! Why did you live to GOTLAND of all places in the world?
Det är jämnt så, så fort man inte kan få något så vill man ha det, jag kan inte träffa Ella och bara för det vill jag verkligen det. sucks.
Ok så ikväll blir det krök på lite olika ställen :)Och det känns helt rätt på fler sätt än bara ett.. Mest för att jag slår typ, 4 flugor i en smäll. I don't think I have to mention who the flys are, so I won't...
Komihåg! slapgiving on sunday, Curry du ska inte komma så lätt undan.. Lämnar mig till mitt öde hos ett Fjortis pack tonight.
Jag lyssnar t.o.m på din bästa låt, Walking disaster. KOM HEM??
Äh, bye.
Det är jämnt så, så fort man inte kan få något så vill man ha det, jag kan inte träffa Ella och bara för det vill jag verkligen det. sucks.
Ok så ikväll blir det krök på lite olika ställen :)Och det känns helt rätt på fler sätt än bara ett.. Mest för att jag slår typ, 4 flugor i en smäll. I don't think I have to mention who the flys are, so I won't...
Komihåg! slapgiving on sunday, Curry du ska inte komma så lätt undan.. Lämnar mig till mitt öde hos ett Fjortis pack tonight.
Jag lyssnar t.o.m på din bästa låt, Walking disaster. KOM HEM??
Äh, bye.
onsdag 23 september 2009
Evil in the closet
Ikväll är en till synes relativt vanlig kväll... Mensvärk, matlagning, musik.
Som om jag inte redan har en jävla massa att tänka på. Jag hittade någonstans att ta vägen. Den här undermedvetna stressen som hänger över mig, tynger ner mina axlar, river upp sår i magen på mig gör mig galen. Stressen av att vänta på någonting. ett nej hade varit underbart i jämförelse. Jag hatar verkligen att söka jobb, och jag hatar verkligen att inte ha något att göra. Jag hatar stockholm. Jag hatar er som bor och jobbar här och er som flytt här ifrån, tur att någon gjort det! jag hatar er som bor utanför stockholm. egentligen hatar jag alla i hela sverige. även dom jag älskar. dom som står mig nära... speciellt er tror jag.
Jag känner mig så oförstådd, varför stoppar ni mig inte?
Jag drömmer om, längtar efter, önskar mig... Det som inte finns. Det som är påhittat.
Jag klarar inte av "happy endings", because they don't exist.
Därför är jag missnöjd med vad som var min fristad. Det tyder på att den inte var verklig.
Jag vet att historien är omöjlig att fullända om man ska se ur ett vetenskapligt perspektiv.. Men genom att byta ut de visentliga karaktärerna till något onaturligt, gör den oemotståndlig, mer intressant för att sånna som jag ska fortsätta drömma, längta och önska sig...
Just nu värms hela min kropp när jag hör Phionex, Jag längtar till Forks där jag aldrig har varit annat än beskrivet i Bellas tankar, via film och böker. Jag längtar efter kylan, regnet, hösten, skogarna, grönskan... Det passar mig så himla bra. Resten är bara en bonus. Jag önskar att jag aldrig läst klart böckerna och hoppas på att jag ska hinna tröttna på Edward Cullens och Isabella Swans historia innan de sista filmerna kommit ut, jag klarar inte av att deras berättelser inte funnits på riktigt att karaktärerna är påhittade.. Det känns som om jag pratar om mina egna närmaste vänner för så som Stephenie Meyer beskrivit dom och hur dom tänker är det som om jag verkligen känner varända jävel!
Jag hatar att jag blir så uppslukad att jag ger mig in till 100% jag kan inte beskriva det bättre än att det är som om jag springer med min famn full med sand som rinner av mig. Från hela kilon till sandkorn.. Pallar inte sånt, när jag måste står där tomhänt och förstå vilken idiot jag är. Nedslaget överaskar mig varje gång och det här händer mig hela tiden och varända gång blir jag så vilsen, från ett synfält som är så klart med färgstarka bilder och detaljer som inte ens går att beskriva men de är där, till dunkel och dimmig, som om jag skulle ha damm i ögonen som täcker mina pupiller.. Jämt letar efter något som kan bekräfta mina tankar kring allt, något som får mig att se klart igen.
Men jag känner mig så instängd, bortglömd och lämnad.
Det är nog därför jag söker mig till något som är så pass avlägset eller som inte finns för att stänga av och glädjas åt något, för här där jag står finns ingenting. Det är precis som om jag omfamnas av ett stort mörker. Som mörk giftig rök tränger in i mina lungor som gör det svårt att andas, som sticker i ögonen så att de tåras... Kalla mig dramatisk, men ett snedsteg för mig kan innebära kaos i min hjärna, skakningar i knäna och svårt att andas. Jag fattar inte ens varför jag skriver det här.
Det är precis som om jag lever i en lögn, jag har liksom allt man behöver;en kärlek, vänner, någonstans att bo, någon som försöker lyssna och förstå vad jag vill, någon som tröstar, någon som försöker ta hänsyn till och hjälpa till, stödja och acceptera mina val hur korkade dom än verkar. Men jag känner mig ändå så himla olycklig, och säg inte att jag inte försökt lappa ihop alla hål. Men det är som om allt hänger på mig. Och när någon utifrån alltid ska påpeka och försöka rätta en ger man upp tillslut, för tillfället bryr jag mig inte, jag förstår inte vad jag gör för fel, jag ser liksom inte felet men ändå blir det helt galet.
Nu ger jag upp..
Som om jag inte redan har en jävla massa att tänka på. Jag hittade någonstans att ta vägen. Den här undermedvetna stressen som hänger över mig, tynger ner mina axlar, river upp sår i magen på mig gör mig galen. Stressen av att vänta på någonting. ett nej hade varit underbart i jämförelse. Jag hatar verkligen att söka jobb, och jag hatar verkligen att inte ha något att göra. Jag hatar stockholm. Jag hatar er som bor och jobbar här och er som flytt här ifrån, tur att någon gjort det! jag hatar er som bor utanför stockholm. egentligen hatar jag alla i hela sverige. även dom jag älskar. dom som står mig nära... speciellt er tror jag.
Jag känner mig så oförstådd, varför stoppar ni mig inte?
Jag drömmer om, längtar efter, önskar mig... Det som inte finns. Det som är påhittat.
Jag klarar inte av "happy endings", because they don't exist.
Därför är jag missnöjd med vad som var min fristad. Det tyder på att den inte var verklig.
Jag vet att historien är omöjlig att fullända om man ska se ur ett vetenskapligt perspektiv.. Men genom att byta ut de visentliga karaktärerna till något onaturligt, gör den oemotståndlig, mer intressant för att sånna som jag ska fortsätta drömma, längta och önska sig...
Just nu värms hela min kropp när jag hör Phionex, Jag längtar till Forks där jag aldrig har varit annat än beskrivet i Bellas tankar, via film och böker. Jag längtar efter kylan, regnet, hösten, skogarna, grönskan... Det passar mig så himla bra. Resten är bara en bonus. Jag önskar att jag aldrig läst klart böckerna och hoppas på att jag ska hinna tröttna på Edward Cullens och Isabella Swans historia innan de sista filmerna kommit ut, jag klarar inte av att deras berättelser inte funnits på riktigt att karaktärerna är påhittade.. Det känns som om jag pratar om mina egna närmaste vänner för så som Stephenie Meyer beskrivit dom och hur dom tänker är det som om jag verkligen känner varända jävel!
Jag hatar att jag blir så uppslukad att jag ger mig in till 100% jag kan inte beskriva det bättre än att det är som om jag springer med min famn full med sand som rinner av mig. Från hela kilon till sandkorn.. Pallar inte sånt, när jag måste står där tomhänt och förstå vilken idiot jag är. Nedslaget överaskar mig varje gång och det här händer mig hela tiden och varända gång blir jag så vilsen, från ett synfält som är så klart med färgstarka bilder och detaljer som inte ens går att beskriva men de är där, till dunkel och dimmig, som om jag skulle ha damm i ögonen som täcker mina pupiller.. Jämt letar efter något som kan bekräfta mina tankar kring allt, något som får mig att se klart igen.
Men jag känner mig så instängd, bortglömd och lämnad.
Det är nog därför jag söker mig till något som är så pass avlägset eller som inte finns för att stänga av och glädjas åt något, för här där jag står finns ingenting. Det är precis som om jag omfamnas av ett stort mörker. Som mörk giftig rök tränger in i mina lungor som gör det svårt att andas, som sticker i ögonen så att de tåras... Kalla mig dramatisk, men ett snedsteg för mig kan innebära kaos i min hjärna, skakningar i knäna och svårt att andas. Jag fattar inte ens varför jag skriver det här.
Det är precis som om jag lever i en lögn, jag har liksom allt man behöver;en kärlek, vänner, någonstans att bo, någon som försöker lyssna och förstå vad jag vill, någon som tröstar, någon som försöker ta hänsyn till och hjälpa till, stödja och acceptera mina val hur korkade dom än verkar. Men jag känner mig ändå så himla olycklig, och säg inte att jag inte försökt lappa ihop alla hål. Men det är som om allt hänger på mig. Och när någon utifrån alltid ska påpeka och försöka rätta en ger man upp tillslut, för tillfället bryr jag mig inte, jag förstår inte vad jag gör för fel, jag ser liksom inte felet men ändå blir det helt galet.
Nu ger jag upp..
tisdag 8 september 2009
Wake up
Det känns som om min vardag snart ska fyllas av musik igen, känns som om allt som varit i en ända röra så länge jag orkar minnas med få tal avbrott snart skulle ta slut. Det känns som om jag är på rätt väg, att jag tagit rätt beslut.
Jag har en del grejer jag funderar på om jag ska försöka göra i morgon.
Men jag är usel på att planera och lyckas jämt hitta annat jag vill göra istället, men strunt samma.
Jag har en del grejer jag funderar på om jag ska försöka göra i morgon.
Men jag är usel på att planera och lyckas jämt hitta annat jag vill göra istället, men strunt samma.
- Måla kaninburen
- Träna
- Börja läsa "Eclipes" eller "ljudet av ditt hjärta" - som den så fint heter på svenska..
Vi får helt enkelt se, jag inser nu att det här inlägget är total meningslöst.
söndag 6 september 2009
Walking Disaster
Det knyter sig i magen på mig, och mina ögon fylls med tårar och min mun vattnas medan min hals känns aldeles torr innuti, helt uttorkad.
Det finns ingen beröring, inga ord ingen plats som skulle kunna upphäva den här känslan. Jag orkar inte, som jag den senaste tiden använt så vardagligt, men likförbannat orkar jag och det får på något sett alltid plats med mer än vad jag från början trott. Just nu, behöver jag Patrik. Jag behöver hans öron och hans tålamod att inte avbryta, men efter det skulle jag väl behöva mörda honom. För det finns aldrig någon som kan hålla käft, det ska på något sätt alltid spricka och orden skulle bara sippra ur. Jag vet själv hur det är, och är därför för jävla noga med vad jag säger och jag ångrar mig djupt för att jag pratade så pass ytligt jag kunde med Sara igår om vad jag känner, jag ångrar mig att jag berättade för både Lollo och Vicky var min ömma punkt sitter, utan att dom egentligen vet om det. Men det spelar ingen roll. Jag har så mycket om halsen nu att jag spricker, att jag inte vill eller orkar göra någonting alls åt det, och det stör er. Men det är min ensak och jag kommer säker ta tag i allt när jag bestämt mig för vad jag ska göra åt saken.
Det finns ingen beröring, inga ord ingen plats som skulle kunna upphäva den här känslan. Jag orkar inte, som jag den senaste tiden använt så vardagligt, men likförbannat orkar jag och det får på något sett alltid plats med mer än vad jag från början trott. Just nu, behöver jag Patrik. Jag behöver hans öron och hans tålamod att inte avbryta, men efter det skulle jag väl behöva mörda honom. För det finns aldrig någon som kan hålla käft, det ska på något sätt alltid spricka och orden skulle bara sippra ur. Jag vet själv hur det är, och är därför för jävla noga med vad jag säger och jag ångrar mig djupt för att jag pratade så pass ytligt jag kunde med Sara igår om vad jag känner, jag ångrar mig att jag berättade för både Lollo och Vicky var min ömma punkt sitter, utan att dom egentligen vet om det. Men det spelar ingen roll. Jag har så mycket om halsen nu att jag spricker, att jag inte vill eller orkar göra någonting alls åt det, och det stör er. Men det är min ensak och jag kommer säker ta tag i allt när jag bestämt mig för vad jag ska göra åt saken.
torsdag 3 september 2009
tisdag 1 september 2009
Jag kan lika gärna dö. Det är så jävla svårt att söka jobb när jag inte har någonting som ger mig någon sorts av erfarenhet. Vad jag skulle kunna bli är hund promenadare, för att jag har en egen hund och då har jag ju en erfarenhet. men det finns inga sånna jobb som jag tjänar mer än 65 kr i timmen och "jobbar" typ 3timmar i veckan för att knappt någon vill att en okänd går ut med deras hund, jag tror inte ens att yrket finns.
Jag kan inte söka till personlig assistent för jag har ingen erfarenhet, jag kan inte söka till sevitris för att jag suger på att servera, jag kan inte söka till något annat förutom städ jobb. kul att min framtid ser ljus ut. jag kommer bli en städare i gråa kläder som städar allmänna toaletter på Centralen... Om jag har tur vill säga.
Jag kan inte söka till personlig assistent för jag har ingen erfarenhet, jag kan inte söka till sevitris för att jag suger på att servera, jag kan inte söka till något annat förutom städ jobb. kul att min framtid ser ljus ut. jag kommer bli en städare i gråa kläder som städar allmänna toaletter på Centralen... Om jag har tur vill säga.
måndag 31 augusti 2009
A pice of mind
Det suger att vara missnöjd med det ena och det andra speciellt ifall det påminner en varje dag, jag vet att jag egentligen inte borde klaga för jag har inte världens största problem. Jag är bara missnöjd med min kropps utseende. Och jag om någon försöker, jag försöker verkligen med allt men jag går varken ner i cm eller i kilon. Och värst av allt var när jag slutade träna nu under sommaren efter att motivationen försvann har jag gått upp 4kg och 4 cm bara runt magen medan allt annat är ofärändrat. 60pannor suger rätt hårt när man vill väga 50, när målet under 4 år har varit 50kg. Jag tror jag skulle få bättre självförtroende och en bättre självkänsla om jag lyckades gå ner så att jag når min målvikt och köpa mig de kläder jag vill ha och se att dom sitter bra. Just nu suger det att se mig själv i spegeln och att göra mig i ordning för jag har inga kläder som passar och eftersom att jag inte har något jobb vill jag inte och kan jag inte slösa mina pengar på kläder när jag har annat jag måste lägga mina pengar på, och när jag dessutom vill gå ner i vikt.
- Suger...
Jag är så frustrerad. Varje snillerblixt jag får skriver jag ner och försöker planera hur jag kan få in dem i min vardag, och jag planerar och skriver scheman om hur jag ska uppnå alla mina mål och förhoppningar men av någon anledning når jag ingen utav mina mål och jag stör mig så mycket på det för det sänker mig så otroligt mycket. Ibland undrar jag varför jag ens försöker för i slutändan suger det ännu mer än vad det gjorde ifrån början. Jag har väl just nu 4 mål jag vill komma iaf halvvägs med under dom månaderna som är kvar av 2009 och vad det gäller är :
- Få ett jobb,
- Få/flytta in i lägenhet,
- sluta röka helt,
- Tappa något kilo så att hålla motivationen uppe!
Det är väl inte så jävla svårt? Dom 2 första beror ju på hur på man är, och jag är nog säker på att jag och lollo är så jävla på helatiden när det gäller lägenhet. Och jobb har det väl varit sådär med.. Jag är knappt röksugen längre och jag kan gå i flera dagar och faktiskt säga nej när jag blir erbjuden, men ibland är det bara så jävla skönt att röka.. Och jag ska följa ett träningsschema så fort jag blir frisk (har varit sjuk i över en vecka) jag fattar inte ens varför jag skriver allt det här men det är väl ett sätt att lätta på trycket, det känns inte som om någon lyssnar när jag säger det så att blogga om det är perfekt.
JAG VILL HA ETT JOBB! En lägenhet, ett liv! Vill ha pengar, Vill kunna göra vad jag vill när jag känner för det! Det som hindrar mig nu är att jag bor hemma hos min mor, och att jag inte har ett jobb. Allt går runt i en jävligt ond cirkel! Som jag aldrig lyckas ta mig ur. Gaah! Jag borde ta körkort också! Men det kan jag ju bara glömma sålänge som jag sitter fast i det här fucking kretsloppet!!- Suger...
söndag 30 augusti 2009
I'm too old to be alive
Varför, allstå VARFÖR?? ska man komma på saker i efterhand? Varför längtar man efter framtiden? "det kommer bli så bra då.. och då kan jag göra det där och sånt :( Poor me" <- - det där är fucking löng!
Hur kunde jag missa att jag faktiskt hade moments där allt var så jävla bra i tystberga? Hur kan man bara snubbla över det och lirka fram dåliga, skit grejer? Jag blir så trött. Ok så här är det. Jag läste igenom roliga inlägg ifrån Lovisas blogg och ett var om när vi precis flyttat in i våra lägenheter :
"Det har börjat bra i lägenheten, inga större intriger. Gabbi lagar maten och jag diskar= bra. När jag duschar sitter gabbi och röker inne på toaletten för att hålla mig sällskap och tvärtom. När vi kommer hem från skolan dricker vi varsin öl innan vi börjar fixa med maten. Emilie kommer över och äter sin sallad och sover över. Hittills är allting bara mysigt."
vi brukade liksom sitta uppe om kvällarna och röka och dricka och snacka skit. ta morgon cigg på balkonden och klaga över vädret.. om vi bara visste.
Anna skulle aldrig vänt alla emot sig, Räven hade aldrig ljugit för oss, Jag hade gjort något för att reda ut alla problem jag hade med varända en av oss... Och om man kunde spola tillbaka tiden skulle jag tagit sörre vara på året vi var hus 10, jag skulle löst allt med Anna och inte vara så jävla långsint, jag skulle inte vara så bitsk liksom...
Fatta grejen.. Internatet var fan så jävla kul. Jag röjde upp Anna trotts vädret 5 på morgonen! Hur fan pallade hon med mig? Jag vaknade som en jävla energibomb och hoppade i hennes säng och på henne (?) drog av täcket och skuttade runt, drog henne i håret, ja allt man hatar när man sover. Och allt detta för att få henne att gå ut på promenad med mig. Efter vi käkat frukost börjar Larven och Räven få liv i sig och vi gjorde dom sällskap till morgonciggen.. Och alla gånger vi legat och sovit i sofforna tillsammans! och när det var fest och skor,tröjor,bh:ar, byxor och sprayflaskor och plattångar, hårfönar flög i hela 10an, och då när vi smugglade ut spriten och vi söp tills vi däckade i Tystberga... Vi hade det så bra!!! Synd bara att vi hatade det då..
Rökpaus.-
Jag måste göra något åt det här. Jag har några mål för 2010
Hur kunde jag missa att jag faktiskt hade moments där allt var så jävla bra i tystberga? Hur kan man bara snubbla över det och lirka fram dåliga, skit grejer? Jag blir så trött. Ok så här är det. Jag läste igenom roliga inlägg ifrån Lovisas blogg och ett var om när vi precis flyttat in i våra lägenheter :
"Det har börjat bra i lägenheten, inga större intriger. Gabbi lagar maten och jag diskar= bra. När jag duschar sitter gabbi och röker inne på toaletten för att hålla mig sällskap och tvärtom. När vi kommer hem från skolan dricker vi varsin öl innan vi börjar fixa med maten. Emilie kommer över och äter sin sallad och sover över. Hittills är allting bara mysigt."
vi brukade liksom sitta uppe om kvällarna och röka och dricka och snacka skit. ta morgon cigg på balkonden och klaga över vädret.. om vi bara visste.
Anna skulle aldrig vänt alla emot sig, Räven hade aldrig ljugit för oss, Jag hade gjort något för att reda ut alla problem jag hade med varända en av oss... Och om man kunde spola tillbaka tiden skulle jag tagit sörre vara på året vi var hus 10, jag skulle löst allt med Anna och inte vara så jävla långsint, jag skulle inte vara så bitsk liksom...
Fatta grejen.. Internatet var fan så jävla kul. Jag röjde upp Anna trotts vädret 5 på morgonen! Hur fan pallade hon med mig? Jag vaknade som en jävla energibomb och hoppade i hennes säng och på henne (?) drog av täcket och skuttade runt, drog henne i håret, ja allt man hatar när man sover. Och allt detta för att få henne att gå ut på promenad med mig. Efter vi käkat frukost börjar Larven och Räven få liv i sig och vi gjorde dom sällskap till morgonciggen.. Och alla gånger vi legat och sovit i sofforna tillsammans! och när det var fest och skor,tröjor,bh:ar, byxor och sprayflaskor och plattångar, hårfönar flög i hela 10an, och då när vi smugglade ut spriten och vi söp tills vi däckade i Tystberga... Vi hade det så bra!!! Synd bara att vi hatade det då..
Rökpaus.-
Jag måste göra något åt det här. Jag har några mål för 2010
- Bli smal
- Käpa nya kläder
- Få ett jobb
- Få en lägenhet
- Ta upp kontakten
och kanske kunna förlåta ett par människor...
ems.- it's over
fredag 28 augusti 2009
Sleep
Lycka är ingenting man ska vara besatt av, leta efter eller bestämma sig för vad den ska innebära... Det är då den blir yttligare ett stressmoment i tillvaron, inte precis vad man önskar direkt. Den är där fler gånger än vad vi hinner känna av, och dom gånger man kan tänka tillbaka och konstatera att "då var jag lycklig" undrar man i 99 av fallen om man visste det då...
Jag gillar att vara djup, ibland önskar jag att jag inte hade något botten... Jag gillar att känna, se och höra allt man missar när man helt enkelt inte har tid till att utnyttja sina sinnen fullt ut, och när man har tid att låta tankarna komma och gå som dom vill. Då man egentligen inte behöver ett svar eller behöver förstå, utan bara ha något att fundera på.
Just idag känns som en dag där jag lite lätt vågar erkänna att jag under det senaste året målat in mig i ett hörn, att jag tagit avstånd och vänt alla taggar utåt. Konstant. Jag har varken lyssnat eller brytt mig. Jag har inte ens varit tillgänglig... Och det ända jag fått ut av det är rädsla. Jag har grävt ner mig och gömt allt jag inte vill dela med mig utav till någon. Det känns som om jag har ett stort hål i bröstet, för trotts allt jag har gjort för att få uppmärksamhet är det ingen som ser mig.
Jag har ingen som hör mig, och om det skulle finnas tillfälle att berätta något blir jag jämt avbruten.
Jag har slutat tro, slutat undra, slutat drömma, slutat se... Jag har liksom gått vilse, jag vet inte vem jag är och jag känner ingenting. Gnistan inuti mig är borta och jag vet inte vad som kan tända den igen (och nej inte gnistan för dig lovisa, det handlar inte om kärlek i det här inlägget...) Jag har insett att alla som var så himla självklara för mig nu bara är suddigt gråa, upp och ner, ut och in och jag vet inte vad som är fram eller bak på dom. Känner dom inte alls, ingenting känns bekant. And that sucks.
Sleep, - http://www.youtube.com/watch?v=6zodLr_U5F8
Jag gillar att vara djup, ibland önskar jag att jag inte hade något botten... Jag gillar att känna, se och höra allt man missar när man helt enkelt inte har tid till att utnyttja sina sinnen fullt ut, och när man har tid att låta tankarna komma och gå som dom vill. Då man egentligen inte behöver ett svar eller behöver förstå, utan bara ha något att fundera på.
Just idag känns som en dag där jag lite lätt vågar erkänna att jag under det senaste året målat in mig i ett hörn, att jag tagit avstånd och vänt alla taggar utåt. Konstant. Jag har varken lyssnat eller brytt mig. Jag har inte ens varit tillgänglig... Och det ända jag fått ut av det är rädsla. Jag har grävt ner mig och gömt allt jag inte vill dela med mig utav till någon. Det känns som om jag har ett stort hål i bröstet, för trotts allt jag har gjort för att få uppmärksamhet är det ingen som ser mig.
Jag har ingen som hör mig, och om det skulle finnas tillfälle att berätta något blir jag jämt avbruten.
Jag har slutat tro, slutat undra, slutat drömma, slutat se... Jag har liksom gått vilse, jag vet inte vem jag är och jag känner ingenting. Gnistan inuti mig är borta och jag vet inte vad som kan tända den igen (och nej inte gnistan för dig lovisa, det handlar inte om kärlek i det här inlägget...) Jag har insett att alla som var så himla självklara för mig nu bara är suddigt gråa, upp och ner, ut och in och jag vet inte vad som är fram eller bak på dom. Känner dom inte alls, ingenting känns bekant. And that sucks.
Sleep, - http://www.youtube.com/watch?v=6zodLr_U5F8
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)